om minnet och identitet – ett samtal mellan JHK och Chigozie Obioma

Dagen andra punkt på lördagens Louisiana Literature var ett samtal där två relativt unga och prisbelönta författare från två helt olika världsdelar möttes. Både Jonas Hassen Khemiri och Chigoize Obioma är aktuella i Danmark med sina senaste romaner och visst fanns det förutsättningar för ett riktigt bra samtal om både identitet och minne och död vilka är teman som återfinns i de bådas romaner. Tyvärr tyckte jag att moderatorn inte riktigt höll måttet och det blev inte den dialog som kunde ha blivit. De båda författarna gjorde dock så gott de kunde och JHK var som alltid mycket proffsig, han leder samtalet dit han vill och vill gärna diskutera texterna. 

Samtalet startade i hur de båda författarna hade hittat till skrivandet och de båda var överens om att det varit genom lyssnadet och läsandet. Khemiri berättade att han har tydliga minnen av hur hans mamma läste PIXI-böcker för honom och att han då ville gå in i berättelsen och förändra historien. Senare i barndomen blev biblioteket i Hornstull hans andra hem där han praktiskt taget flyttade in. Lyssnandet ledde till läsandet som ledde till skrivandet. För Obioma var det lite annorlunda, han levde i en stor familj i Nigeria och han trivdes med att springa runt och spela fotboll och leka med sina bröder men så hamnade han på sjukhus. För att få tiden att gå där så berättade hans far historier för honom och Obioma blev fängslad av dem, han ville också kunna så många historier. När han sedan förstod att fadern inte hittat på dem utan faktiskt läst dem i en bok blev Obioma så avundsjuk, han ville också kunna skriva och berätta på ett sätt så att andra lyssnade. Han skrev snart sin första bok och med Fiskarmännen kunde han debutant kamma hem Man Booker. Helt OK om man får säga så. 

De båda romanerna handlar mycket om minnen och hur minnen ibland inte ens är en egna utan det som andra har mints och sedan berätta för en. I JHK s roman är det ju så tydligt eftersom berättargreppet är sådant att man får lära känna en ung man genom de minnen som hans vänner och familj delar med sig. I Obiomas roman är det en ung man som berättar sina minnen från den tiden då han var nio och de båda författarna var överens om att i romanens form, precis som i verkligheten så kan man mer eller mindre medvetet välja sina minnen och berätta om dem som passar. Någon sanning finns då inte, allt blir som ett pussel där bitarna ibland passar ihop och ibland inte alls, några av bitarna är självbiografiska eller hämtade från gens erfarenheter andra är hämtade från samhället, Shakespeare eller en bekant. Det är fiktionens styrka och egenartade kraft, man berättar det som gör romanen till en text som är mer än sina enskilda delar. En berättelse kan också berikas av att berättas många olika gånger. Obioma jämförde Allt du inte minns med Arundhati Roys De små tingens gud där de olika gudinnorna ger sin bild av en händelse och på det viset så får man en historia berättad ur många olika perspektiv. Just den jämförelsen har jag inte tänt på och nu blev jag sugen på att läsa om den. Läslistan blir aldrig kortare …

På frågan om de ser sig som politiska författare så svarar Obioma snabbt och med övertygelse att om man är en afrikansk författare som har en stor publik så har man inte råd att inte vara politisk. Han använder sin ställning för att få möjlighet att sprida både kunskap och värderingar. JHK däremot menar att han i sina texter, både romaner och pjäser ofta är mycket politisk men att han för tillfället har legat lite lågt med inlägg i debatter av olika slag. Han värnar sin familj och efter hans öppna brev till justitieministern för några år sedan blev han på olika sätt utsatt på ett sätt som var obehagligt. Nu låter han sina texter tala i första hand.