tiggaren – Sofie Sarenbrants senaste

Tiggaren är en direkt fortsättning på Sarenbrants tidigare böcker om Emma Sköld som inleddes med Visning pågår och Avdelning 73. Helt klart rekommenderar jag att man läser de två tidigare delarna innan man tar sig an Tiggaren. Så, då var det sagt.

Den här berättelsen börjar mitt i natten i en centralt belägen park i Stockholm. Soraya väcks av att några män knäcker nacken på hennes vän och beskyddare. De är båda rumänska tiggare och Soraya förstår att det gäller för henne att fly för sitt liv. Hon har tydligt sett männen ansikten och säkert är det hennes tur att bli mördad härnäst.

I kyrkan i Saltsjöbaden har Emma Skölds mamma och pappa ordnat med en minnesstund. För den minnesgoda så slutade just Avdelning 73 med att Emma blir mördad av pojkvännens före detta flickvän. (Har man dåligt minne, eller dålig koll på vad som faktiskt hänt innan så sammanfattar Sarenbrant de tidigare händelserna och som läsare hänger man med hjälpligt.) På minnesstunden samlas alla Emmas poliskollegor och särskilt Nyllet vill inget heller än att åka tillbaka till polishuset för att jobba vidare för att gripa Emmas mördare. Samtidigt har polisgruppen fullt upp med att utreda ett antal mord på rumänska tiggare som utförts i staden. Nog om handlingen nu.

Mitt omdöme om den här boken är lite tudelat. Jag applåderar Sarenbrants problematisering av den utsatthet som en hemlös, papperslös ung kvinna som tigger på Stockholms gator faktiskt lever med dag efter dag. Natt efter natt. Sorayas liv, och hennes möte med det svenska samhället, skildras på ett sätt som gör att jag funderar ett extra varv när jag passerar tiggare som sitter vid vår lokala matvarubutik och jag gillar berättare som inte väjer för svåra frågor. Eloge! Sen kommer vi till själva intrigen med brotten och de brutala morden. Motiven och genomförandet är klockrent här och de kan jag inte skriva nästan något om utan att avslöja för mycket men jag kan konstatera att för mig blir berättelsen kring familjen Sköld något som jag inte riktigt köper. Det blir allt för konstruerat och faktiskt på många plan ganska  otroligt och då tappar jag känslan av det autentiska som finns i delarna om tiggarnas vardag.

Trots det så är det här en serie som jag läser med behållning, jag kommer absolut läsa vidare. Snabbläst och helt OK svensk deckare meeeeeen, jag har skrivit det förut. Jag fixar inte Katarina Ewerlöf som inläsare, som tur var så fanns den här på Storytel som både ljudbok och text. Efter 10 minuters lyssning så var det bara att byta … Väldans bra grej det där med både ljud och text.