The Story of a New Name är del två i Elena Ferrantes neapelkvartett och det är ungdomstiden som skildras. Efter att fullkomligt ha älskat Min fantastiska väninna så kunde jag inte vänta tills i oktober när del två kommer på svenska, läste helt enkelt på engelska. Och jag blev faktiskt lite besviken. Det storögda, något naiva barnsliga sättet att se på världen har i del två (helt logiskt) ersatts av ett tonårsbabbel.
När del två börjar så har Lina vid 16 års ålder gift sig och blivit signora Carracci och Elenas pojkvän från grannskapet önskar inget hellre än att de också ska stadga sig. Elena måste välja, att ta den enkla vägen och bli en bensinpumpsföreståndares hustru eller bryta sig loss och studera vidare på gymnasiet. Att de båda väninnorna är intelligenta nog för studier råder inget tvivel om men köns- och klassrollerna är cementerade. Inte bara kvinnorna pressas in i en mall, också männen lider av att leva upp till de förväntningar som ställs på dem. Med hjälp av Lilas påtryckningar så bestämmer sig Elena att studera vidare och i och med det beslutet så fjärmar hon sig allt mer från sin familj, sina barndomsvänner och kvarteren där hon växt upp. Vänskapen mellan de båda skolkamraterna utvecklar sig allt mer till ett spel där Lina har det ekonomiska övertaget och Elena har friheten att välja sin framtid. Där finns ju en värld utanför kvarteren där de är uppvuxna och maktförhållandena skiftar ständigt mellan de två flickorna. När Elena tar med Lila på en bjudning hos sin lärare, eller när Elena anställs av Lina för att följa med på semester till kusten så rubbas spelreglerna. Utan att avslöja allt för mycket så diskuterar del två i den här kvartetten huruvida det är möjligt att förändra fasta roller, rubba traditioner, vara sann mot sig själv och samtidigt hedra sin familj.
Det blir lite för pladdrigt, lite för mycket ältande fram och tillbaks (tänk er ett telefonsamtal mellan tonåringar som varar i dygn) och detaljerat skildras alla de olika turerna. Nu är det katolska Italien på 50-talet som skildras och de regler som gäller är patriarkatets, särskilt i de kvarter där flickorna växer upp. På den engelska översättningens framsida liknas Ferrante vid en arg Jane Austen och det är spot on. Sociala turer som i en välövad dans, omständligheten i berättandet och det aldrig avslutade pratandet. Det som jag saknar hos Ferrante jämfört med Austen är humorn och ironin. Kanske är det därför jag inte riktigt är lika begeistrad, där saknas det lekfulla och nu blir det nästan 500 sidor bra roman men jag är inte helsåld.
Självklart kommer jag att läsa vidare om Lila och Elena men att kasta sig på del tre känns inte längre lika häpet.
Leave a Comment