En av de författare som jag verkligen ser fram emot på årets festival är Linn Ullman. Jag har läst allt hon skrivit som översatts till svenska. Tyvärr så kommer De oroliga först i oktober på svenska och jag hoppas, hoppas att hon kanske dyker upp på Stockholm Literature också. (Med tanke på recensionsdatum så tror jag att jag gissar rätt.) Då har jag hunnit läsa boken också, den som nominerats till Nordiska rådets pris.
I väntan på det så kör jag en repris av min text om Det dyrbara. Från oktober 2012:
det dyrbara – en roman för mig
Jag gillar Linn Ullmans författarskap. Så nu var det sagt, om utifall någon skulle tveka. Jag tycker hon med precisa ordval beskriver och diskuterar samtiden och de vardagliga scener hon målar upp är så lätta att känna igen sig i. Den truliga tonårsdottern där ingen kan göra rätt, mamman som försöker vara duktig och arbetsam med egna företag, pappan som flyr till sitt så kallade arbete, är otrogen eller går ut med hunden, lillasyster som slätar över med sitt solskenshumör. Alla skulle de kunna hamna i schablonfacket men de blir i den nyutkomna romanen Det dyrbara människor. I det ligger Linn Ullmans fantastiska förmåga, hon bagatelliserar inte, hon säger inte att livet är enkelt. Hennes historia är allvarlig och samtidigt så medryckande och fylld av humor, allmänmänskliga reflektioner blandas med känslan av att alla i stunden gör så gott de kan. Ibland måste det var tillräckligt att göra sitt bästa, att göra det man tror är rätt. På baksidan av omslaget till boken beskrivs den som kammarspel, släktdrama, kriminalhistoria och mänsklig komedi. Allt det är den, och mer därtill.
Jag blev, som alltid, imponerad. Så lätt och så svårt i en och samma roman, det är min sorts bok det!
Det är väl annars ett utmärkt skäl att läsa den på originalspråket i stället!
Förvisso, jag läser så långsamt på norska bara så det är det som stoppar mig. Har läst Knausgård på norska och efter det så väljer jag svenska om det går.
Jag ser också fram mot hennes kommande bok. Jag tycker att hon är otroligt skicklig på att skildra vanliga liv, med en viss svärta. Det jag läst av henne har inte varit några tegelstenar, men tagit lika lång tid att ta mig igenom, just för att hennes text berör.
Så är det, man blir indragen i berättelsen och kan inte riktigt värja sig.