du får en chans till Jamaica Kincaid

Jag fick syn på något som jag strävar efter i mitt eget skrivande – att gestalta hur flera generationers erfarenheter kan existera parallellt i en individ. Jag upplevde en berusande frihet genom Kincaids unika språk. Rösterna från mina egna ångermanländska förmödrar ekade och mötte kraften, humorn och smärtan hos Jamaica Kincaid.

Kristina Sandbergs romaner om Maj har blivit klassiker och jag gillade inte den första delen så särdeles. Att föda ett barn skrev jag om här på bloggen och min underrubrik till det blogginlägget var ”klaustrofobiskt i småbrödsland”. Jag upplevde kanske att Majs berättelse kröp allt för mycket under huden på mig och läste inte vidare i trilogin. Den enda romanen som jag läst av Kincaid är Se Nu Då och den kallade jag ”rasande, småsint och bitter”.  Ändå får jag en omättlig lust att läsa mer av både Sandberg och Kincaid när jag läser texten i Karavan. Det kan man kalla välskrivet och inspirerande!

Jag ger Kincaid ytterligare en chans med Min mors självbiografi. Hur det blir med Maj får jag se …