kartor – Nuruddin Farah

I veckan har Göteborg finbesök av den somaliske författaren Nuruddin Farah. Under långhelgen som gick så läste jag hans Kartor  som var för mig en utmanande text på många plan. Jag hade svårt att förstå mig på delar av texten och formen med sina olika berättarperspektiv skymde och stökade till det.

Det här är en uppväxtsskildring från Ogadenprovinsen i Somalia, det är ett konfliktfyllt område som när berättelsen börjar växlar mellan att vara somaliskt och etiopiskt. På denna plats föds den somaliske gossen Askar, hans mor dör vid förlossningen och fadern har omkommit som soldat vid befrielsefronten. Askar tas om hand av Misra och blir mycket bunden, närmast ohälsosamt skulle jag vilja säga, vid den etiopiska tjänstekvinnan som lever i hans farbrors storfamilj. De lever ett traditionellt liv och både kvinnor och barn är fostrade att lyda männen vilket på många vis ter sig provocerande för en modern västerländsk läsare som mig.

Askar är ett mycket brådmoget och intelligent barn som när kriget förvärras skickas till Moghadiscio för att bo hos sin morbror som undervisar på universitetet. Där förstår Askar att livet kan ordnas annorlunda, med hjälp av utbildning så kan kartorna ritas om, de kan beroende på perspektiv och projektion visa på nya sätt att tänka.

För Mogadiscio, och alla andra städer i republiken, är en väg som leder till andra vägar, en väg med ett mål som för en till andra möjligheter.

Det är att göra det lite för enkelt för sig att placera Nuruddin Farah i samma fack som hans samtida afrikanska författarkollegor Chinua Achebe eller Ngugi Wa Thiong’o som beskriver krigets grymheter, kolonialismen och det postkoloniala Afrika. Den här romanen har enligt mig en alldeles särskild ton och en gestaltning som är något helt annorlunda än det jag läst tidigare. Klart mer svårforcerad med drömsekvenser och ett filosofiskt resonerande sida vid sida med kroppsvätskor. Något förvirrande emellanåt. Det som jag tar med mig från den här läsningen är ändå mycket, för mig var det intressant att få konfronteras med ett helt annat sätt att tänka. Jag möter dagligen både barn och vuxna från Somalia och med hjälp av den här romanen förstår jag lite mer, fattar lite mer.

På fredagkväll hoppas jag kunna lyssna till Nuruddin Farah på Litteraturhuset. Det ska bli spännande!