en syster i mitt hus – Linda Olsson

Vi bar på en sådan lång historia, hon och jag, trots att vi egentligen inte kände varandra. Vi hade på något vis fått roller i samma pjäs utan att riktigt förstå vad den handlade om. Vi hade spelat med, år efter år, tillsammans och ändå inte tillsammans.

Maria och Emma är systrar och de har inte setts sedan moderns  begravning för nästan två år sedan. Där på begravningsmottagningen slank en inbjudan ur Maria: kom och hälsa på mig i Spanien. Nu står hon i hallen i sitt stenhus utanför Barcelona och funderar på vilket gästrum hon ska bädda i? Hur mycket ska hon egentligen släppa in sin lillasyster i sitt liv?

Maria lever ett närmast eremit-liv i den lilla byn bredvid havet och det fysiska intrånget av en besökande syster rör upp både känslor och minnen. Melankolin och handlingsförlamningen ligger som en våt filt över Maris liv. Vinglasen blir allt fler och ensamheten som nu för en vecka ska bli tvåsamhet skrämmer.  När Emma väl dyker upp är det en trött och glåmig syster som hon möter vid bussen, plötsligt väcks Marias moderliga känslor.  Sakta, sakta börjar systrarna prata med varandra, först om oförargliga småsaker och småningom om mamman. Modern som ständigt funnits i deras liv och som påverkat deras öden så mycket. Till slut går det inte heller att undvika att prata om det som hände en gång då när Emma var 16.

Det här är en roman som skulle kunna utspelat sig nästan var som helst, det enda som är nödvändigt för berättelsen är att platsen är avskild och att det finns den ostördhet som behövs för att två människor ska kunna lära känna varandra igen. Vi skulle kunna vara i en sommarstuga på Västkusten, men helst ska det vara en plats utan wi-fi och mobiltäckning. De sociala medierna är befriande frånvarande i den här romanen. Det som däremot är viktigt är att det finns ett hav. Det måste finnas ett hav.

Nu är jag väldigt glad över att alltsammans utspelar sig på den katalanska kusten, jag reste själv med tåg nyligen där och jag kan se den vackra nationalparken och det glittrande havet framför mig likaväl som de slingrande branta bergsvägarna. Jag tyckte också mycket om sidoberättelsen som handlade om konstnären Pau som bor i byn, genom honom så får vi lära känna en annan Maria och värmen som strålar från honom gör den ganska jobbiga och tryckta stämningen mellan systrarna uthärdlig. Det fanns många tankar som jag bär med mig från den här romanen men samtidigt så kan jag nästa utbrista: Hur svårt kan det va? Det pratas och pratas och ibland tycker jag mig märka Linda Olssons psykologblick på de båda systrarnas liv som de blev. Nästan, nästan kan den här romanen läsas som en liten handbok för hur man i medelåldern kan göra om man ska bearbeta en trasig barndom, bryta ihop och komma igen och kanske våga sig på att älska igen. Inte dumt alls om man är på det humöret. Häll upp ett glas vitt och sträckläs en vacker sommarkväll, som bakgrundsmelodi tycker jag att man ska vaggas till ro av en av bokens blå ljudspår: Bressol de tots els blaus.