april, april – en roman om att vara sann mot sig själv

April, april  är en bok som jag har lite dåligt samvete för. Jag fick den förra våren från förlaget och har alltså inte läst förrän nu. Det har helt enkelt gått trögt, ovanligt trögt. Inte nu för att det här är en dålig ungdomsbok, inte alls.

Hugo är en kille som är tyst och utanför, han bär på övervikt och har genom skolan alltid känt sig bredvid. En dag bestämmer han sig, han ska ta med sig ett gammalt gevär upp på högstadieskolans vind och där ska han skjuta sig sittande i fönstret. Ett spektakulärt självmord borde väl göra så att någon lägger märke till honom? Nu fungerar inte planen som tänkt och Hugo hamnar på ett HVB-hem tillsammans med ungdomarna Julie, Nico och April. April är virvelvinden, den rastlösa och gränslösa som har svårt att skilja på sanning och fantasi. Man kan verkligen undra vem det är hon lurar, inte Hugo iallafall.

Han dras med i Aprils upptåg men inser snart att det finns fina sidor hos den tysta och tankfulla Julia också. Som ni märker, det här artar sig till ett relationsdrama. Mest av allt är det ändå en bok om hur man behöver arbeta för att hitta till sig själv, hur man behöver lyssna på sitt eget hjärta och ta hjälp av andra för att kunna må riktigt bra i det där knepiga som kallas livet.

Mattias Edvardsson skildrar vardagen på HVB-hemmet och har en fin känsla för tonåringars språk och tankar som gör att boken känns både välskriven och angelägen – kanske bara inte för mig just nu. Jag ska skicka mitt ex vidare till en tonåring för jag är övertygad om att den kommer att bli uppskattad!