en gud i spillror – årets bästa bok?

Att Kate Atkinson är en fantastiskt bra författare visste jag sen tidigare, men så här bra? Det är närmast overkligt vilken roman hon har skrivit i En gud i spillror.

Återigen får vi möta den engelska övremedelklassfamiljen Todd. I Liv efter Liv var det Ursula som levde sitt liv om och om igen och i den här romanen är det brodern Teddy som lugnt och stilla försöker leva sitt liv efter att ha överlevt uppdraget som pilot under det andra världskriget. Den unge mannen som drömde om att bli författare och poet, hamnar på bank som sin far och flygvapnet känns närmast som en räddning. Han utbildas till pilot och flyger uppdrag på uppdrag med sitt bombplan in över Tysklands städer. Jag undrar om jag någonsin läst en så gripande och totalt osentimental skildring över krigets fasa och totala meningslöshet? Människor dör, städer brinner, bomberna fälls och mörkret gör att de egentligen inte vet vad de sysslar med. Inte mer än att de dödar, förstör.

Atkinson gör det så fenomenalt effektivt. Hon låter oss först lära känna Teddy genom hans barn- och ungdom, hon låter oss lära känna den medelålders mannen som bär på en evig känsla av skuld över att ha överlevt, hon skildrar den gamle mannen som åker på utflykt till platser som han en gång upplevt och så kastar hon oss som läser rakt in i krigsskildringar som man inte kan värja sig emot. De olika tidsplanen vävs samman och kompletterar varandra på ett sätt som jag älskar. Formen är inte lika utmanande som i Liv efter Liv men det är tydligt att Atkinson arbetat hårt för att få till just den rätta balansen. Emellanåt kunde jag känna en liten pust av överkonstruktion formmässigt i boken om Ursula men när det kommer till Teddys historia så är det perfekt. Perfekt.

I babel i söndags bjöds vi på en mycket fin intervju med Kate Atkinson och när hon säger att minnet är som mest två generationer långt så träffar det rakt in i hjärtat. När Teddys barnbarn hjälper till att städa ur hans hus, han ska flytta till ett äldreboende så hittar hon den lilla asken med medaljer som Teddy fått för tapperhet i strid och hon har ingen aning vad det är, de har aldrig någonsin talat om kriget i familjen. Hon sparar inte ens asken utan låter den gå till soptippen. De händelser som format Teddys liv blir oviktiga så länge som ingen vill eller orkar berätta. Atkinson säger i intervjun att hon velat utforska 1900-talet krig som ibland kan kännas ganska avlägset men vars efterklang fortsatt ljuder genom Europa. Genom generation efter generation utan att man egentligen talar om det.

Nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction och vinnare av Costa Novel Award 2015 är den här boken. Juryns motivering var ”En ytterst magnifik bok i en klass för sig.” och jag tror bestämt att det kommer att bli fler priser för den här fantastiska romanen. Läs, först Liv efter Liv om ni inte läst den och kasta er sedan direkt på En gud i spillror. Det blir inte mycket bättre än så här!