Oj, oj, oj vilken fin roman i väntan på bojangles är!
Oliver Bourdeauts debutroman är på många sätt mycket fransk; det är absurditeter, lek med både språk och verkligheten, svartaste sorg i en i slutänden mycket charmant liten bok.
Den lille gossen växer upp i en stor våning i Paris, som husdjur har han en trana och väldigt lite i hemmet är så där tråkigt vanligt. Föräldrarna lever livet med mat från delikatessen, sena kvällar med goda cocktails och slowfox till resegrammofonens musik. Fadern har sålt sina bilverkstäder för att tillbringa hela sina dagar med modern. Ingenting i familjelivet är konstant, modern byter namn varje morgon och skolgång och sådant är helt oviktigt. Föräldrarna lämnar helt sonika sin post oöppnad i hallen med det schackrutiga golvet och när livet blir trist far de till slottet i Spanien.
Kärleken till sonen är stor men att vara förälder är inte lätt när man inte själv är vuxen. Den dagen när skattmasen ringer på dörren och hela tablån slås i bitar trillar modern över gränsen till galenskap. Hur ska den lilla familjen hantera det här? Centrum i deras universum är rubbat.
Romanen är en blandning av den lille pojkens berättelse om sin uppväxt och pappans dagbok. Allteftersom boken fortskrider så förstår man att det äktenskap som blev till av en slump blir till ett beroende som gör att ingen särskild plats finns för barn. Jag har svårt för de där oansvariga vuxna som leker sina lekar och när allt är bara på deras villkor. Det som gör att man ändå lägger ifrån sig boken med hopp i sinnet är den starka känslan av att det kommer att gå bra för den lille gossen. Han kommer att landa på fötterna, med en afrikansk trana vid sin sida.
Genom hela boken snurrar Nina Simones version av Mr Bojangles och för att fånga den melankoliska känslan så bjuder jag ett klipp:
Låter som en fin bok 🙂
Väldigt, och originell.