sjuka själar – en skräckis

Den här boken skyller jag på Annette! Hon skrev en kortis om den på FB och samtidigt dök den upp som nyhet på Storytel. Linda hängde på och sträckläste och då var det klappat och klart. Måste läsas! 

Sjuka själar  är ytterligare en roman av Kristina Ohlsson som jag slukar. Hon har ett driv i sitt skrivande som gör att man bara måste läsa klart för att se hur det går, oavsett om det är deckare, hårdkokta krimis eller som här en skräckis. Jag erkänner, genren är inte min hemmaplan så alla snygga blinkningar till andra böcker i skräckfacket missar jag, men det gör faktiskt ingenting. Sjuka själar är en så spännande och psykologiskt infernaliskt snyggt upplagd berättelse att jag dras med och nästan inte hinner bli rädd ens. Vilket är bra – för vanligen har jag mardrömmar flera veckor efteråt när jag har läst den här typen av böcker.

Nog om mig, lite om boken. Lucas återvänder till sitt föräldrahem efter att brådstörtat ha lämnat den lilla orten i Skåne strax efter studenten. Han möts av en by där många sår finns kvar från den gången för 10 år sedan när träd brann, unga kvinnor försvann och Lucas själv rövades bort. När han återfanns hade han helt tappat minnet, var han delaktig i försvinnandena? Har han skuld i det som hände? Ingen vet. En av de unga kvinnorna som aldrig har återfunnits är Fanny och skildringen av både Lucas och Fannys föräldrar är mycket fin. Det är den sortens psykologiskt trovärdiga porträtt som gör att jag läser vidare. Anna och David är svårare att få kläm på, de är jämnåriga med Lucas och David har varit hans bästa kamrat i uppväxten. Nu har de bestämt sig för att lämna Stockholm och starta om på nytt i den gamla prästgården. Snart förstår jag som läser att det är något som skevar där i det nya livet. Men vad?