Finding Katherine Mansfield – mer om min absoluta favorit!

Helt uppfylld av novellyra klämmer jag till med en text om ännu en novellist: Katherine Mansfield.

Hon är min absoluta favorit och jag har läst nästan hela hennes produktion genom åren. Riktigt glad blev jag när jag såg den nyutgivna samlingen från Ellerströms! Ett personligt urval och dessutom nyöversättningar av Lars-Håkan Svensson som också har skrivit ett intressant förord. I det sätter han in henne bland de modernistiska engelskspråkiga nydanande författarna Joyce, Woolf och Elliot.

”Hon har en säregen förmåga att visa skarpsynt observerade och återgivna detaljer i ett landskap eller en interiör skapa en stämning som nästan är liktydig med en innebörd – men en innebörd som ändå i det avgörande ögonblicket undflyr läsaren.” 

En mening i förordet som påminner mig om att Mansfield och Munro har en hel del gemensamt i sin novellkonst. De har båda ett avskalat språk där budskapet behöver lirkas fram – texterna kräver en hel del kunskap om tiden då de skrevs samtidigt som de är tidlösa. Detaljerna i berättelserna är viktigare än vad man i förstone tror och ger små ledtrådar som är lätta att missa när man läser för hastigt. Inget för snabbläsarklubben alltså, men säkerligen för bokcirkel.

Trädgårdsfesten och andra noveller omfamnar hennes författarskap och börjar och slutar i barndomens Nya Zeeland. Den tar oss med genom berättelser från livet som ung författare i London och det kringflackande livet i Europa i jakt på hälsa. Där finns noveller som jag läst många gånger som Den bortgånge överstens döttrar och Trädgårdsfestenjämte andra för mig mer okända som Mannen utan temperament. Särskilt tyckte jag om att läsa hennes sista novell Kanariefågeln som publicerades först efter hennes död 1922. Med vetskapen om att Mansfield skrev den när hon visste att tiden var utmätt så blir berättelsen om den tomma kanariefågelburen särskilt rörande.

… Likväl måste jag, utan att vara morbid eller ge efter för – för minnen och så vidare, erkänna att jag tycker det är något sorgset med livet. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Jag menar inte den sorg som vi alla är bekanta med, som sjukdom och fattigdom och död. Nej, det är något helt annat. Det finns djupt, djupt nere i oss, en del av oss, som att andas. Hur hårt jag än arbetar och tröttar ut mig själv behöver jag bara stanna upp för att veta att det finns där och väntar.

Ellerströms förlag ger ut. Bliss and other Stories läste jag som kurslitteratur 1988 och Bliss var ämnet för en uppsats en gång i forntiden. Jag har förgäves letat efter den – vore spännande att se vad jag tyckte då. Inget bloggat om den samlingen alltså men In a German pension och The Garden Party and other Stories har jag läst om ganska nyligt. Klicka på länkarna om ni har lust att läsa mina inlägg om dem.