Jag överdriver inte här – på min blogg finns fler än 100 inlägg som på något sätt nämner konstnären Lars Lerin. Ändå kommer det här nu ett till, det är gubbvecka på Kulturkollo och jag måste bara skriva några ord om den värmländske konstnären som tillbringat så mycket av sin ungdom med att vistas med äldre människor. Hans porträtt av vännen Axel i den senaste boken är ett ömsint tidsdokument över gubbar som inte längre verkar finnas kvar. Nu kan jag då inte kalla Lars Lerin för gubbe men i Tv-serien Vänligen Lars Lerin kallar han sig faktiskt själv gubbe – en gubbe som känner sig som… Läs mer