det var det där med gubbarna …
Jag fullkomligt älskar den här bilden av min morfar. Den pliriga intresserade blicken, rasten mitt i arbetet, kepsen och livremmen som håller upp de alltid för vida blåbyxorna. Han var en gubbe som var snabb i tanken, full med klurig humor och med en rejäl prilla under läppen. Alltid hjälpsam och alltid omtänksam på sitt lågmälda vis och som han älskade att arbeta. Ända in i det sista, jag kan fortfarande känna doften av skog och nysågat virke när jag ser den här bilden. Han var gubben nummer ett för mig!
Åh, vilken fin bild. Det blir en sentimental hyllningstext till min morfar också så småningom. 🙂
Ser fram emot!
Det var fint.
🙂
Vilket fint minne du delar.
🙂 Jag är så glad över just den bilden. De flesta foton man tar är ju i finkostym och på kalas. Vardagsfotona är få.
Vilken fin bild! 🙂
Ja, den är tagen mitt i vardagen, jag undrar vem som tagit den från början. Jag har scannat in den från ett album. Är det möjligen A? Jag måste undersöka.
Vad fint du skrev om din morfar. Så kan riktiga gubbar vara.
Japp. Jag har skrivit om min mormor här på bloggen men aldrig tror jag om morfar. Det var hög tid!
Vad fint!
🙂
Vad härligt att ha en morfar att tänka tillbaka på 🙂
Ja, jag var lyckligt lottad som hade både mormor och morfar nära i min uppväxt.