gubbar, gubbar, gubbar – de invaderar!
För alla er som följer oss i bloggkollektivet Kulturkollo så vet ni att där är det ganska ont om gubbar. Många av oss läser och skriver helst om kvinnor och kvinnliga författare, men nu äntligen är det dags för gubbarna att invadera. Jag puffar lite för veckans tema och kör en repris på min text om en av Håkan Nessers bästa böcker: Levande och döda i Winsford. Från juli 2013:
Nu kunde jag inte hålla mig längre, trots att Levande och döda i Winsford går som följetong i SvD i sommar så var jag tvungen att lyssna på slutet. Han är sig lik Håkan Nesser och hans böcker innehåller alla en förunderlig blandning mellan mysterier, spänning, relationer och funderingar över livet. Allt klätt i en språkdräkt som suger in läsaren och gör det omöjligt att sluta läsa. Jag hörde någon kommentera just den här senaste boken med orden, det är tur att han bytt utsida för annars är inget nytt. Där kan jag inte hålla med, visst har Nesser hamnat lite i samma fåra med medelålders huvudpersoner som vill, eller tvingas, omvärdera sina liv men miljöerna i den här romanen bidrar till den alldeles speciella stämningen som man vaggas in i. Kuslig ensamhet på Exmoors hedar, känslan av att vara betraktad, dimmor och mörker där inga mobiler eller GPSer når. Vald, eller påtvingad avskildhet och så vänskapen med en hund. Nu är jag ingen hundmänniska men jag kan tänka mig att om jag vore så skulle jag tycka mycket om boken bara därför.
Maria heter huvudpersonen och det är hon som berättar den här historien, från börja till slut. Hon tänker ibland tillbaka på sin sons ord: Du är helt jävla utbytbar och efter att ha arbetat på SVT (som hon kallar aphuset) hela sitt vuxna liv har förmågan att anpassa sig, smälta in, vara snygg och le varit hennes tillgång och vapen. En dag tröttnar hon på att vara sin berömde författarmans bihang, stänger en dörr och öppnar sitt liv. Mer om handlingen skriver jag inte, det här är en bok som skall läsas eller avlyssnas. Jag saknade Håkan Nessers röst i uppläsningen men med tanke på att det är en kvinnas som återberättar alltihop, Maria själv, så var det helt OK med Anna-Maria Käll. Nessers röst hörs ändå genom texten, hans vändningar, inflikade humor, lek med orden och smått gammaldags vokabulär lyser genom. Extra kul (med tanke på mitt novellsimmande i bokbloggarhavet) var att han diskuterade novellens existensberättigande. (Hur är det Enligt O, håller du med?) Han säger ungefär som så att en novell är ju som ett riktigt bra första kapitel i en roman – varför inte skriva färdigt romanen då? Bokmoster citerar:
Och det vilar någonting lite sorgligt över novellformatet, är det inte så? Den korta berättelsen som inte orkar växa upp.
– Levande och döda i Winsford – Håkan Nesser
Leave a Comment