berget – en text för semikolonvana

Berget av Jean- Noël Pancrazi är en så tät berättelse att jag måste pausa under läsningen för att inte helt svimma av andnöd; flämtandet kommer sig både av en extremt välskriven och innehållsrik text och det (typiskt franska?) användandet av semikolon; jag har mycket svårt för texter som inte sätter punkt på flera sidor utan avgränsar huvudsatserna med semikolon efter semikolon efter semikolon; för min egen del kan jag inte ens konstruera en text där sådan användning av skiljetecknet fungerar; jag får helt enkelt se till att sätta punkt.

Pancrazi berättar i den självbiografiska romanen Berget  om hur en liten pojkes upplevelser finns med honom hela livet. Minnet av massakern av hans vänner lämnar honom aldrig, han som så ofta bara hängde med sina vänner i allehanda upptåg. vad var det som gjorde att han just den här dagen tackade nej till en utflykt till berget? Vännerna hoppade på det där lastbilsflaket, han själv stannade kvar. Vännerna halshöggs av frihetskämparna, han själv överlevde.

Inne på Kulturkollo har vi temavecka där mycket handlar om korta texter – noveller och kortromaner. Missa inte det! Jag minns när vi satt i skuggan utanför Louisiana och diskuterade Colm Toíbins En lång vinter – är det en långnovell eller en kortroman? Vi belv inte överens kan sägas. Likadana tankar får jag när jag läst klart den här texten. Med tanke på innehållet, dispositionen och hur handlingen är begränsad i tid och rum så är jag lite sugen på att se det här som en långnovell. Oavsett vilket så är det en fantastiskt vacker berättelse om en pojkes upplevelse av krig och främlingskap. Läs!

PS. Imorgon firas också semikolonets dag. Läs gärna mer om det speciella skiljetecknet inne hos DN, Patrik Hadenius skriver: Semikolonet – ett otydligt tecken i tiden. Har ni som läser förresten fler exempel på romaner/noveller där semikolonet är frekvent använt? Stör det eller har det en rättmätig plats bland våra skiljetecken?