Axels tid – en stund i sällskap med Axel och Lars

Ur sidorna i den vackra boken Axels tid  strömmar Lars Lerins röst – han berättar sin vän Axels liv och beskriver en tid som inte längre är. Texterna och akvarellerna, som foton i minnets bok, kompletterar varandra och trots att jag inte riktigt är gammal nog att minnas någon egen Axel så börjar minnen fara till alla de gånger jag setat under bordet på kalas och lyssnat på di gamle. Lars berättar sin väns historia och det blir till ett unikt tidsdokument, livet på bruket, livet i små omständigheter och drömmen om att få skapa. För en utomäktenskaplig pigson så var steget till konstnärsvärlden långt.

Jag läste den här boken under några lugna timmar och för att riktigt uppskatta den så tror jag att man ska ha tid att sjunka in i bilderna, tid att läsa en text i taget och ta sig en funderare mellan varven. Lars Lerin är en så begåvad man och hans texter är både kloka och humoristiska. Det som jag saknade i boken var Lars och Axels relation och jag hade gärna läst mer om Axels konst, kanske är den boken redan skriven? Vill man höra Lars berätta själv om sitt liv så kan jag bara tipsa om Vinter i P1, årets upplaga börjar med några fina ord från Axels tid och fortsätter med en personlig betraktelse över kärleken och konsten.