M Train (Patti Smith)

Patti Smith lever ett ensamt slackerliv. I M Train skriver hon om en vardag som kretsar runt läsning, tevedeckare, promenader och cafébesök. Då och då åker hon på en bjudresa till någon konferens eller liknande ute i världen och passar då på att förkovra sig i något konstnärskap från trakten. Ibland när jag tänker mig ett framtida pensionärsliv, eller varför inte en ny karriär som uppburen författare, är det detta jag ser framför mig. En självvald ensamhet i en stillsam men rik vardag avbruten av… ja, någonstans där blir det inte realistiskt i mitt fall. Dessutom bor och vandrar Patti i New York och köper ett renoveringsobjekt vid Rockaway Beach. Alla coolhetsmätare bottnar vad Göteborgstrakten har att erbjuda.

Det är i alla fall väldigt behagligt att hänga med Patti. Just Kids tyckte jag ibland klingade lite amerikanskt artighetsfalskt när alla fantastiska personer hon träffade under tidigt sjuttiotal var just så fantastiska. Här beskrivs hennes influenser mer rakt upp och ned. I ett avsnitt skriver hon om hur hon snöar in på Murakamis mästerverk Fågeln som vrider upp världen. Hon nagelfar den, försöker förstå den, vill inte lämna dess värld. Det är en perfekt beskrivning av hur en bok rymmer ett eget universum men också hennes speciella besatthet av att dissekera och förstå. Den senare känner jag inte igen mig i som läsare – det är troligen en del av Smiths yrkesroll.

Deckarna då? På Louisiana Litterature för några år sedan utbytte Smith och Henning Mankell artigheter till den milda grad att det kändes tillgjort, men troligen var allt äkta menat med tanke på den kärlek hon verkar känna för genren. I en underbar passage berättas hur hon stannar ett hotelldygn extra i London bara för att maratontitta på brittiska deckare. Som belöning stöter hon i hotellhissen på Robbie Coltrane, som genom en besvärjelse, men blir så star-struck att hon inte kan kommunicera med honom (hoppas jag minns rätt här, Coltrane är alltså han som spelar den jättelika vaktmästaren i Harry Potter-filmerna för er med andra referenser än brittiska deckare). Någonstans mellan det här barnsligt intresserade och det drivna, no nonsense-amerikanska berättandet ger Patti Smith oss sitt liv. Det är osentimentalt, odramatiskt, kanske lite banalt. Och hjälpsamt. Om Patti Smiths höjdpunkt en genomsnittlig dag är en kopp kaffe på stamstället är det liksom… okej för oss andra också. Som Löfven skulle säga.

/Gästbloggare M