den som glömmer – Erlendur är tillbaka!

Då var det dags för del nummer tolv i serien om Erlendur Sveinsson. I Den som glömmer har vi flyttat oss tillbaka i tiden, till 1979 då Erlendur är en ganska nybliven kriminalpolis. Han är intresserad av gamla ouppklarade fall och särskilt är det en ung skolflicka som försvann spårlöst för mer än 25 år sedan som gäckar honom. På varje ledig stund försöker han hitta ledtrådar i det mycket kalla fallet, tyvärr får han fullt upp på jobbet med ett betydligt färskare dödsfall. I en grund damm utanför Keflavik hittas en ung man död och snart leder spåren till den amerikanska flygbasen, hur ska den isländska polisen kunna undersöka fallet utan att komma på kant med amerikanarna?

Som alltid med Idridasons deckare så är det lugnt tempo och samtalsburet, det är pratandet med människor och det enträgna polisarbetet som vinner. Jag hade just lyssnat på Hjorth/Rosenfeldts senaste deckare och när man sedan klickar igång Idridason så får man rena chocken. Långsamhetschocken. Inte alls dumt, inte alls sämre men annorlunda. Det gäller när man ska läsa om Erlendur att man samlar ihop sig och taggar ner. Då kan man få sig en fin läsupplevelse till livs. Jag gillar att de olika delarna hoppar i tiden, nu får man plötsligt möta en ung Erlendur och det gör personporträttet av honom så mycket rikare. Dessutom är det lite skönt att läsa en berättelse om en tid där man måste sitta och vakta telefonen eftersom någon ska ringa från en telefonkiosk, man får gå och leta i arkiven för att hitta uppgifter och tempot känns lugnare än idag. Det som man inte lika gärna vill påminnas om är hur det kalla kriget, med atombomber och allt, faktiskt var del av Islands vardag under sent 70-tal. Något mer om själva deckarbiten berättar jag inte, det får ni faktiskt läsa själva!