det är något som inte stämmer – Martina Haag
Martina Haag läser själv sin senaste bok Det är något som inte stämmer och kanske är det därför som jag så helt sugs in i berättelsen om Petra och Anders. Ska man (jag) vara ärlig så är det troligen också för att berättelsen på något vis gläntar på draperiet till ett kändispars äktenskapshaveri. Storyn ska föreställa fiktiv men det känns inte alltför spekulativt att tro att det är Martina och Erik som figurerar i den här boken och att det är Martinas version vi får höra. Man kan ju konstatera att man (jag igen) inte har särskilt mycket till övers för Anders i den här romanen. Han beter sig faktiskt så illa att om hälften är hämtat från sanningen så är det mer än nog. Bilden av den otrogne familjefadern som ligger med sin programledarkollega i familjens sommarhus på Ingarö i skenet av stearinljus kommer att följa med ända in i årets julkalender. Var så säker.
Hela berättelsen börjar med att Petra hittar ett jobb som stugvärd i Sareks nationalpark. Hon ska tillbringa 3 veckor som vikarie i en av de mest avlägset belägna stugorna på vandringsleden och samtidigt tänker hon sig att skriva en bok. Hon är författare och packningen består av pulvermat och en laptop. Första dagen på fjället öppnar hon ett nytt dokument och där skriver hon om sveket, uppbrottet och det totala kraschlandningen som blev när hon blev lämnad av en man som hon älskat i 18 år. Känslorna är så såriga och hon beskriver hur det är att balansera på galenskapens rand, hur Petra försöker att hålla allt normalt inför barnen och inuti bara går sönder. Grymt bra.
Den andra halvan av boken beskriver livet i fjällstugan med vilan i tystnaden, paniken inför ensamheten, möten med en oändligt vacker natur, en smula lappsjuka och en snygging som dyker upp för att låna en skruvmejsel. Just den biten intresserar mig inte lika mycket. Jag har inte läst Martina Haags tidigare böcker och tänker att det kanske är lika bra, lite småroliga formuleringar och en och annan dråplig situation är inte riktigt min kopp te. Tack ändå till bloggbohemen som fick mig att pröva den här boken, hennes text påverkade mig såpass att jag gav Martina Haag en chans. Ångrar mig inte!
Vad kul att jag inspirerade dig till ett nytt författarmöte. Den här bokens smärta ligger liksom kvar i mig och visst kommer jag att tänka på den under julkalendern. Samtidigt försöker jag tänka som alltid när det gäller den här typen av "i närheten av verklighetsbaserad-berättelse": det här var bara den ena sidan av saken, den andra vet jag ännu inget om.
Så sant, så är det och det hoppas jag framgår i min text också. Att det är en ensidig skildring är helt klart men det skaver ändå. Rejält!
Jag är lite skraj för att läsa denna, alla skriver att den är så bra och så olik hennes andra böcker. Jag gillar ju verkligen hennes tidigare böcker så frågan är om den här kommer passa min smak?
Det tror jag, där finns två berättelser och humor och drastiska formuleringar är plats!