Tyrannens barn har det mesta som en riktigt uppslukande roman ska ha!
Där skulle min text om den här fina relationsromanen kunna sluta men jag ska ge er ytterligare några argument för varför …
Jag gillar samtidsromaner som har en tydlig förankring i tiden och som kommenterar något som är aktuellt. I Tyrannens barn får vi möta 4 syskon som alla försöker hantera den knökfyllda ryggsäck som de fått med sig ut i livet och det som gjorde den här berättelsen extra intressant för mig var kopplingen till Danmarks militära insats i Afghanistan. Två av de fyra syskonen tjänstgör där och mycket effektivt får barndomsminnena speglas och reflekteras i en större, utvidgat sammanhang.
Lisa är den av syskonen som vi får lära känna mest, hon är den som berättar och romanen börjar med att hon hastigt blir hemkallad från Afghanistan, hennes lillasyster Marie ligger på sjukhus och det är allvarligt. Som den äldsta flickan i familjen har Lisa alltid känt ett stort ansvar för sina syskon och på planet hem så börjar hon fundera över hur syskonskaran formats av sin uppväxt på den danska landsbygden, hur såg deras familjs liv ut egentligen?
Beskrivningarna av livet på landet är något som jag verkligen kan identifiera mig med och prologen där Lisa berättar om sin barndoms sommarkvällar var fin, mycket fin.
Värmen från jorden steg likt ett långsamt andetag upp från åkrarna och la sig som ett dis i sänkorna medan kornet sträckte sig gyllengult och spetsigt. Högt uppe stack stjärnorna hål i himlavalvet.
 |
| Min egen barndoms utsikt. |
Låter väldigt lovande! Den ligger i läshögen och väntar.
Tror det är en bok för dig 🙂 Jag strckläste!
Hej, jag sträckläste också denna, fast mot slutet började jag portionera ut avsnitten som var kvar för jag ville inte att romanen skulle ta slut! Jag brukar ha svårt när handlingen hattar i dåtid och nutid men här hade jag inga problem att hänga med. Härligt engagemang och man kunde nästan känna att den var skriven med utgångspunkt från verkligheten…Ha en fin bokhöst