klassikerprat – Yvonne Hirdman om Arthur Koestler

Koestler beskrivs i förordet som en bortglömd författare, men mer allmänbildade personer än undertecknad påstår att han är i ropet. Återutgivningen av Natt klockan tolv på dagen, från 1941, ligger oavsett vilket helt rätt i tiden. Om den stalinism som beskrivs är marginaliserad idag, om alla politiska ismer från nittonhundratalet är det, finns det en allmängiltighet i analysen som kan tillämpas på andra typer av fundamentalism. Dessutom är det fascinerande att läsa en så klinisk beskrivning av samtiden. Historiska skeden av sådan omfattning som Stalins utrensningar blir ogreppbara i sin helhet och oförståeliga i sina enskilda människoöden. Koestler lyckas kombinera beskrivningen av mekanismerna bakom låtsasrättegångarna mot partidissidenter i slutet av trettiotalet med trovärdiga porträtt av offer och bödlar, bägge i lika hög utsträckning politiska djur.

Huvudpersonen Rubasjov är enligt förordet modellerad på Nikolaj Bucharin, den mest kände av revolutionsveteranerna som med förbluffande erkännanden i offentliga rättegångar rensades ut i den tredje Moskvarättegången 1938. Rubasjovs inre diskussion med sig själv och hans resa från revolutionär teoretiker och praktiker i rikning mot ”liberalt tvivel” antar jag är Koestler själv som gick med i tyska kommunistpartiet -31 och lämnade det -38. Rubasjov får också formulera Koestlers bild av kommunismens inre kärna, dess målmedvetenhet och hänsynslöshet. Eftersom detta är en analys av Rubasjov/Koestler själv för bara några år sedan ges läsaren en förståelse för det tankegods som gör det logiskt att avrätta trettio tjänstemän på en enhet som föreslagit en alternativ gödslingsmetod till den som Stalin förordar. Det finns rätt och fel och gör man fel finns bara en konsekvens. Att blanda in uppsåt i ekvationen är liberal svaghet. Rätt och fel är dessutom subjektiva, tidsbestämda begrepp. Om det senare visar sig att den föreslagna gödslingsmetoden faktiskt visar sig vara bättre ändrar det ingenting. Rubasjov hinner formulera en teori om att proletarietats diktatur inte bara är en engångsfas utan en återkommande nödvändighet innan han under sina sista timmars grubblande kommer fram till att partiets krav på sitt folk är orimligt – att samtidigt frånta individen fri vilja och kräva att hen skall göra korrekta val. Inför döden är han fortfarande analytisk och ser klart på det kapsejsade försöket att ”segla utan barlast”, en metafor som han också tidigare använt. Att bara styra mot målet, förnuftsbaserat, hade lett fel.

Om Rubasjov genomskådar och erkänner sina och partiets misstag så är han hela tiden lojal med systemet. Här finns enligt Koestler förklaringen till de detaljerade redogörelser de anklagade gav till sina brott under skåderättegångarna. Även när förhören utvecklas till psykisk och (relativt mild) fysisk tortyr, bedrivs de inom för Rubasjov och förhörsledaren gemensamma spelregler. Förhören sköts till en början av en generationskamrat till Rubasjov men tas sedan över av en yngre som levt hela sitt vuxna liv i den moderna samhällsform som man förstår måste ha utgjort en lockelse i sig. När de två generationerna i utmattande dueller argumenterar sig fram till huruvida varje enskild skenanklagelse är logisk (och därmed logiskt sann även om den är faktiskt falsk) händer det vid ett tillfälle att anklagelsen ogillas i brist på bevis. Detta snabbt övergående ögonblick är romanens epicentrum, det absurda är logiskt och Koestler har lyckats dra en läsare sjuttiofem år fram i tiden in i en värld som annars varit – vad var det vi sade i början – ogreppbar och oförståelig.

/Gästbloggare M