förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden

Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden  är Åsa Fosters andra novellsamling. Jag läste hennes kritikerrosade debutsamling Man måste inte alltid tala om det förra våren och mina förväntningar inför läsningen var höga. Kanske lite för höga.

I debutsamlingen var miljön Sydafrika och det gjorde att de novellerna kändes som att de hade något extra, nu är miljöerna Skåne och jag ska inte säga att det är platt fall men jag har väsentligt svårare att engagera mig i de här berättelserna. Med en novell så har författaren så få rader på sig för att sätta både miljö, karaktärer och handling och det är en svår genre. Kanhända är jag liten aning kräsen också och det gjorde att jag läste Åsa Foster och blev underhållen men inte mer.

Vardagarna i Skåne för ett antal olika personer var helt enkelt inte lika spännande och hade inte den extra edge som vardagen i Sydafrika. Inte för mig. Därmed inte sagt att det är en dålig novellsamling, inte alls. Men nu när det gått några dagar från att jag läst ut så minns jag väldigt lite om få av novellerna. Så kan det också vara.

DN tyckte annorlunda.  Det gjorde gjorde HD också. Tur att man kan tycka olika.