Binyavanga Wainaina avslutar Stockholm Literature och han börjar med att läsa en text som han skrev när han hade läst en bok om fraktaler. Han funderade på om han skulle kunna skriva en text som kunde öppna upp sig mer och mer allteftersom och samtidigt ville han experimentera med formen. Hur skulle det gå om man tog sin text och satte den i ett datorprogram där meningarna loopades eller valdes ut helt random? Hur skulle ett sådant berättande fungera på en sådan händelse som han ville berätta om – hur han samtidigt som han själv var på semester med sin kärlek när fadern drabbades av hjärnblödningar och gick bort. Det är en spännande text han läser för oss och jag får koncentrera mig till max för att kunna flyta med, koppla bort förstå och foga samman, bara flyta med och kanske, kanske fick jag kläm på det till slut. Det utmanar att inte få en linjär story presenterad och Binyavanga gjorde verkligen en mantelrörelse, laddade och sprutade ur sig sin text.
Jag har skrivit om hans självbiografiska roman här och så fint var det att följa med Linda när hon fick sitt ex signerat. Visst ser vi nöjda ut?
Leave a Comment