till havs: brev från en bruten horisont

Det som slår mig när jag läser debutanten Calle Brunells vackra roman är att det där med kärlek är inte så enkelt. Varken kärleken mellan man och kvinna eller mellan förälder och barn är självklar och okomplicerad, generationerna innan oss påverkar så starkt vårt sätt att förhålla oss att det är smärtsamt.

I ett bibliotek, i en stad, i Sverige möts två människor som båda är försiktiga med att binda sig och allteftersom romanens pusselbitar faller på plats inser jag som läsare varför. Den tråd som bilder dem samman tar oss med på resor från Västerbotten och Wales, från Västerås till Portsmouth, från irländska sjön till miraklet på de bohusländska hällarna och den följer den tunna linjen mellan kärlek och galenskap.

Det här är en sorglig, vacker minnesmosaik skriven på ett sätt som tilltalar mig, där finns dårskap, klokskap och människor som jag tar till mitt hjärta. Avsnitten som beskriver psykisk sjukdom är så levande gestaltade att jag lider med, kärlekens fröjder på de bohuslänska hällarna får mig att småle och beskrivningen av hur världen plötsligt känns trång och inskränkt kan jag identifiera mig med. Detta är en härlig läsresa och jag hoppas att många läser Brev från en bruten horisont.