Hur nära sig själv kan man gå?

Fiktion eller självupplevt och den tunna linjen däremellan. Det är ämnet som annonseras i det här seminariet och de båda författarna berättade om att autofiktionen behöver inte betyda attman exponerarallt om sig själva. De har utgått från sanningen och skrivit fiktion, så snart man har börjat skriva så drar man ifrån eller lägger till. Så gör alla mer eller mindre, annars vore livet både tråkigt och ointressant. När man skriver sin historia så är prio 1 att det ska vara en bra berättelse, om det är sant eller inte spelar mindre roll. Lojalitet mot andra, varken familj eller läsare är bara att lägga åt sidan. Man får skriva som om ingen ska läsa säger Milena Busquets men Guadalupe Nettel erkänner att hon skriver för att bli älskad, för att berätta en bra story som är artig och inte ska tråka ut läsaren. Hon menar att skriva i sig själv är att vara våldsam mot sig själv, 5 minuters härligt skrivande behöver mycket hårt arbete och behöver inte alls vara av godo. Milena berättar att hon blev överraskad över att det gick så pass lätt att skriva boken, hon trodde det skulle bli svårt att hamna så nära sin uppväxt och till viss del var det en lättnad att faktiskt skriva om dem. Jag har läst och skrivit om Kroppen jag föddes i och Även detta går över står nu på min läslista!