Lollo – Linna Johanssons debutroman

Lollo och Lidija är bästa vänner, de närmar sig 20 och vet inte vad de ska göra med sina liv. Det som de är säkra på är vad de inte vill göra. Lollo skriver i sin dagbok: ”Jag ska inte bli som dom. Aldrig bli som dom.”. Dom är de andra: mammorna, släktingarna, de gamla gymnasiekompisarna, alla de som pluggar, jobbar och sitter på balkongen och löser korsord. Något svenssonliv vill Lollo inte ha.

Hon driver runt i uppväxtförorten Aspy, dricker och snattar. Lydija är hennes luft och utan den karismatiska kompisen känner hon sig helt tom. Ledan slår till, pengarna är slut och inget intresserar henne utom kanske då porr. Porrfilmer har varit del av hennes vardag under en lång tid och sex i verkligheten är inte särskilt spännande.  När hon träffar Mimmi så dras hon snabbt med i hennes krets. Där snurrar livet snabbt, där finns lättförtjänta pengar, sköna rus och sex som känns på riktigt.

När boken börjar är det den 28-åriga Lollo som vi möter, hon är författare och berättar om det där året när hon var 20. På så vis skapar Linna Johansson en utomståendes blick på det som hände vilket är nyttigt för den här romanen. Jag dras med i de unga flickorna sökande efter något meningsfullt att fylla sitt liv med och samtidigt så får jag stanna upp emellanåt och hämta andan. För det här är en intensiv bok att läsa, man dras med i tempot och läser nästan för snabbt. Lollo är en tuggummifärgad bok som är allt annat rosa inuti. Osäkra bekräftelsesökande flickor i en värld som de inte riktigt ännu har listat ut hur de ska leva i – det är inte det minsta pastelligt, bara ganska sorgligt faktiskt.

Jag har nåtts av ryktet att podden Ett eget rum ska prata om den här boken just idag – på recensionsdag. Klicka er in till Marcus (som numer huserar på Bokhora) och kolla om ryktet är sant!