“Ancient and modern meet and speak to each other in this tender, brilliant and witty novel of grief, love, sexuality and shape-shifting identity.”
Så löd motiveringen när Ali Smiths roman How to Be Both tilldelades Baileys Women’s Prize for Fiction i våras. Boken var också med på den kort listan till Bookerpriset och nyfiken som jag är så var jag tvungen att läsa. Hamlets ’To be or not to be’ ekar i mitt huvud när jag läst klart – i Ali Smiths roman behöver man nödvändigtvis inte välja. Man kan vara både ock. Både i nutidens London och i 1400-talets Ferrara och bilden som gör det möjligt kan man beskåda IRL om man reser till Italien.
Mese di Marzo (detail) by Francesco del Cossa at the Palazzo Schifanoia. Photograph: Heritage Image Partnership Ltd/Alamy. Läs mer i The Guardian där Ali Smith berättar om sin kärlek till den 500 år gamla italienska målningen.
Förälskad i den här målningen är också Georges mamma, eller ska jag skriva var eftersom hon gått bort och lämnat den 16-åriga George och hennes lillebror Henry kvar med en pappa som närmast är handlingsförlamad av sorg. Hon är en brådmogen 16-åring som fösöker att komma tillbaka till något slags normalt liv efter mammans död. Hon gör det genom att återberätta resan som de gjorde tillsammans till Italien några månader innan moderns död, hon undersöker och tar reda på allt hon kan om konstnären Francesco del Cossa. I sitt sökande efter fakta hittar hon fler målningar av konstnären och hon träffar också en väninna som förstår hennes passion. Den första halvan av boken är det alltså nutid och det är tonåringen George som berättar.
I del två förflyttas läsaren till Italienska renässansen och den unga flickan med stor talang för måleri sörjer sin mor. Hennes far föreslår att hon ska klä sig som pojke så att hon skall kunna gå i lära och lära sig måleriets konst av mäster. Så blir det och hon lever under falsk identitet för att kunna utöva sin konst som hon fyller med budskap och symboler som den som har kunskapen kan tyda. De båda berättelserna hakar fast vid varandra, teman återkommer och snart är man inte riktigt säker på vilken flicka det var som var var. Spännande tankeexperiment som kräver sin läsare.
Det här är en roman som jag koncentrerar mig för att läsa, språket är utmanande och delvis också formen. I den delen av texten som utspelar sig i Italien är språket ofta fragmentariskt och uppblandat med drömlika sekvenser, fantasier och tankesprång som gör att jag faktiskt inte alltid har koll på vad som händer. I det hänseendet är den samtida halvan om George mycket lättare att ta till sig och jag har lite svårt att förstå varför Smith valt att dela upp romanen på det här viset. Jag kan se hur skickligt hon diskuterar flickornas identitesskapande och hur de hanterar sorgen av att ha förlorat en mor, jag kan också fascineras av tavlan och konstens roll i de bådas liv men varför välja ett så svårtillgängligt sätt att berätta på?
Onödigt snyggt för en ordinär läsare.
Leave a Comment