girl in a band – Kim Gordon

Girl in a band  av Kim Gordon är en biografi som är närmast bortkastad på en så’n som mig. Jag förstår inte en bråkdel av alla koola namn som hon strösslar texten med, jag känner inte gruppen Sonic Youths låtar och jag är tämligen ointresserad av det hippa konstnärslivet i LA och NY. Nu har jag läst för att det är bokbubblarnas nästa cirkelbok och det må vara hänt.

Kim Gordon börjar sin bok med att berätta om uppbrottet från den grupp som hon varit del av i 30 år och uppbrottet från sin man Thurston – med skarpvässad penna och ett stort mått av distans märks det att Gordon vill berätta sin historia. Efter att ha levt ett liv i offentligheten under många år, betraktats som en ikon både vad gäller musik, konst och mode så vill hon nu skriva historien om sig själv. Det är tydligt att hon gärna vill bredda och nyansera myten om den koola rockstjärnan till att också bli den om konstnären och mamman.

Det är kring konsten och konstnärsskapet som den här biografin snurrar. Gordon berättar hur hennes vilja att uttrycka sig formades av en uppväxt i en medelklassfamilj i LA som dominerades av hennes äldre bror Keller. Han var den som fick ta plats, han var geniet, han var den begåvade. Hon var den normala, blyga och tystlåtna. Hon hittar till konsten och brinner för att hitta en form där hon kan uttrycka sig full och ärligt. Det blir under det tidiga 80-talet genom musiken, performances och konserter som hon känner att hon hittat helt rätt. Det är inte musiken i sig som driver henne utan möjligheten att kunna skapa, skapa en persona.

Det som förvånar mig är att Kim Gordon är en så driven skribent. Det skymtar förbi i några bisatser att hon skriver för olika tidskrifter i NY och LA men hon lyfter aldrig fram det. Kanske är det något hon tänker att läsaren känner till sedan innan men för mig som är helt ute på okänt läsvatten här så överraskar hennes tighta, korta kapitel mig. De är uppbyggda kring ett resonemang hon vill föra (till exempel om hur det är att få frågan om hur det är att vara ”a girl in a band”) och de är rasande snyggt skrivna. Med ett text full av driv och en rapphet i språket, noggrant valda ord fyllda med energi så blir den här biografin helt OK även för en ganska ointresserad läsare. (Och ja, jag var ung under 80-talet men jag var aldrig i närheten av att lyssna på Sonic Youth.) Hoppas att Gästbloggar’n tar sig an den här boken, det är liksom hans kopp te mer än min. Hur som – lyssna gärna på det här radioprogrammet i P1: Kim Gordon – en cool kombo av konst och kantig rock: