All Involved (Ryan Gattis)

Semesterns första bok – det går inte snabbt direkt när Gästbloggarn läser – blev All Involved, en dramatisering av upploppen i Los Angeles efter frikännandet av de poliser som misshandlat Rodney King. Vi  tas genom de sex dagarna upploppen varade via sjutton kapitel, vart och ett berättade i jagform av olika personer. Dock är personerna kopplade till varandra så det är en tydligt avgränsad del av händelseförloppet vi följer. Jag läste bara boken för att Andres Lokko skrev att man skulle det så jag vet bara vad som står på pärmen om författaren Ryan Gattis – han föreläser på ett universitet och är medlem i en ”urban art crew”. Kanske är han av mexikansk härkomst för de gäng man följer i boken är latinos/hispanics (vad säger man på svenska egentligen).

I första kapitlet möter vi ett tragiskt offer för gängrelaterat våld. Personen ifråga är inte ”involved” (uttrycket används konsekvent i boken för gängmedlemmar). Men som titeln antyder och som boken berättar så är alla involverade. Vare sig man är en av Los Angeles 103 000 aktiva gängmedlemmar (siffran från boken gäller tiden för upploppet –  1992 – och är så osannolikt hög att jag tvekar att sprida den) eller inte så påverkas man oupphörligt av den organiserade brottsligheten. Under de laglösa dagarna lämnar polisen gatorna åt gängen som passar på att vedergälla gamla orättvisor. Inte ens brandmännen får tillräckligt skydd när de försöker släcka de otaliga mordbränderna och ännu mindre skyddas de som bor i de drabbade områdena. Så småningom skildras en fruktansvärt brutal hämnd från myndigheternas sida, utförd av en halvmilitär polisfraktion som själva ser sig själv som ett gäng – bara bättre tränat och beväpnat.

Hade Lokko rätt – är All Involved bra? Jo. absolut. Jag får ingen riktig känsla över autenticiteten, men nerven är det inget fel på. Det som lätt skulle kunna bli våldspornografi håller sig med marginal på rätt sida linjen och istället skildras både kriminella och civila med stor empati men utan sentimentalitet. Och formen med skiftande berättarjag fungerar alldeles utmärkt – den känns naturlig och inte alls sökt. Ambitionen är väl att inte bara berätta om upploppen utan också att skildra staden Los Angeles. Sådant där  kan lätt gå fel och kanske svajar det lite på slutet när författarens favoritintresse (vad jag förstår), graffiti, får lite oproportionerligt stort utrymme. Randanmärkning som man brukar säga.

/Gästbloggare M