färden genom mangroven

”Säga vad man vill men olyckan har sin rättvisa.”


Färden genom mangroven av Maryse Condé börjar med att en gammal kvinna hittar en man död i gyttjan bredvid stigen. Det är byns främling Francis Sancher som ligger där, främligen som ingen egentligen känner men som alla samlas för att höje ett glas rom för på likvakan samma kväll.

Genom gästernas berättelser får jag ta del av de olika människorna i byn erfarenheter, tankar om den döde men också deras livs historia. Jag får lyssna till unga och gamla, människor med olika hudfärg och från olika klasser och i deras berättelser skissas ett land och dess historia fram. Condé skriver i små korta kapitel fram de olika människornas öden och de ger mig en bild av Guadeloupe med en brokig och mångkulturell historia som nu mest av allt söker trygghet och fred. Hon beskriver en by där invånarna helst av allt vill leva ostörda. Sancher kommer flyttande till dem från stora världen och runt hans liv odlas myterna, den om den spännande främligen kvävs snart av den om den hotfulle främligen och farligast är han för flickorna och de unga kvinnorna.

Det här råkar vara den andra kollektivromanen jag läser på kort tid och jag har lite svårt med det konceptet. Med nya röster igen och igen så får man liksom börja om berättelsen igen och igen och det blir inget riktigt lugn i läsandet. Jag kunde inte sjunka in i texten och bara flyta med utan läste den mer som en novellsamling där novellerna har beröringspunkter men står för sig själva. Maryse Condé är ofta nämnd i nobelprisspekulationer och jag förstår precis varför. Språket är glimrande vackert, tematiken är universell och handlingen starkt förankrad i Karibien. Jag har tidigare läst och skrivit om hennes roman Tills vattnet stiger och visst vore det inte alls förvånande om hon skulle få priset. Det är väl dags för en kvinna med kolonialt ursprung snart?

Bjuder ett sista citat:

”Ingen vet exakt vad slags materia människohjärtat är gjort av. Det uthärdar och uthärdar och sen en vacker morgon är det slut.”