Den blå tråden – Anne Tyler

När man plockar upp en roman av Anne Tyler så vet man vad man får: en roman om relationer och familjeliv. Hennes senaste bok, som var nominerad till Bailys Women Prize for Fiction, har nu kommit på svenska – Den blå tråden och visst känner man igen Tylers varma och sympatiska sätt att skriva om familjers glädjeämnen och svåra stunder. Huvudpersonerna i den här berättelsen är familjen Whitshank, de är en alldeles vanlig familj som bor i ett stort hus strax utanför Baltimore. Red och Abby, lyckligt gifta sedan 48 år och de 4 vuxna barnen. Stem har valt att gå i faderns fotspår, de två döttrarna är gifta med varsin Hugh och sonen Denny är ett ständigt föremål för oro.

Särskilt fastnar kapitlen som handlar om det gamla parets åldrande och hur det leder till problem med att bo kvar i det stora släkthuset. Huset har en stor veranda och är en gång byggt av Reds far. Han, som kom till Baltimore med två tomma händer under depressionen och skapade ett gott liv för sin familj.

De hade talang för att låtsas att allt var bra. Eller kanske var det inte alls någon egenhet. Kanske var det bara ytterligare ett bevis på att Whitshanks inte var anmärkningsvärda på något sätt, överhuvudtaget.

Som en tråd genom den här romanen går att önskan om att bli något, önskan om att bli framgångsrik blir viktigare än känslan av att vara sann mot sig själv. Det handlar om hur svårt det kan vara att uppskatta den lycka man har när man hela tiden vet att allt kunde varit annorlunda. Lågmält och lugnt berättar Tyler om familjens liv, vi får följa dem under tre generationer och det hela blir en mysig läsning. Jag kan tänka mig att jag hade uppskattat den ännu mer om jag hade suttit i min gungstol på verandan med utsikt över skärgården – det är nämligen precis en sådan bok som det här är. Gungstolochvinpåverandanbok.