falleri fallera falleralla – nu är Hammarbyserien all

Idag är det recensionsdag för sista delen i en deckarserie som jag verkligen gillar. Falleri, fallera, falleralla  är alltså del åtta med Hammarbypolisen som utredningsgrupp och den ramlar rakt in i samtiden. En kvinna och en liten pojke mördas brutalt på öppen gata, det enda vittnet är en blind romsk tiggare från Rumänien. Conny, Petra och Gerd kallas till brottsplatsen och så börjar nystandet i offrens bakgrund, vad kan ligga bakom? Är det planlagt eller bara slumpen som styrt?

Det här är en deckare som visar på hur händelser i livet kan sätta spår långt fram i tiden, medvetna eller omedvetna handlingar sätter igång en händelsekedja som nästan inte går att bryta. Livet blir som en dominolabyrint – faller en, faller alla. Som alltid så blandas polisernas privatliv med utredningsarbetet och som alltid i Gerhardesen böcker är det barn med i handlingen. De är ibland tuffa att läsa hennes böcker eftersom hon lyfter fram de svaga i samhället och exponerar utsattheter på ett sätt som man inte kan värja sig emot. Om jag till exempel jämför med Jussi Adler Olsens böcker så är Gerhardsens böcker så mycket närmare vardagen och verkligheten att de tar tag på ett helt annat vis, man kan inte låta bli att beröras. Varför jag jämför just dem är bland annat för att de båda läses av Stefan Sauk, som jag inte gillar som uppläsare. Varför får han med sitt överdrivna lässätt till viss del sabba så här bra böcker? Särskilt retar jag mig på när han ska läsa röster som bryter, som Jamal i den här boken eller kvinnoröster.

Carin Gerhardsens Hammarbypoliser har jag följt i mer än fem år och tänk att nu kändes det alldeles lagom att säga tack och hej. Det vilade nästan en lite melankolisk ton över stora delar av boken och det kändes som att Gerhardsen själv säger adjö till kamrater som gjort henne sällskap under så lång tid. Den känslan förstärks med hennes efterord – nu verkar det vara slut med författandet. Eller?