den gränslöse – Jussi tillbaka i full form

Den gränslöse är bok nummer sex i serien om Avdelning Q och jag var först tveksam till om jag skulle lyssna på den. Stefan Sauk är inte min favorituppläsare och jag har tyckt att serien gått lite i stå. Min invändning mot Jussi Adler-Olsens böcker är att de är alldeles för långa, att kriminalhistorierna är för konstruerade och våldet ofta är onödigt och orealistiskt.


Varför ens lyssna då? Jo men, Den gränslöse är 18 timmar lång och kriminalhistorien är som alltid både invecklad och ganska långsökt men det är samtidigt en riktigt bra kombination mellan samspelet i utredningsgruppen Q och det ouppklarade mord som de får på sitt bord. Det hela börjar med att telefonen ringer i polishuset i Köpenhamn, en polis på väg mot pension på Bornholm ber Carl Mörk och han team om hjälp. Han har under många år försökt att klara upp ett dödsfall med en ung flicka. När köpenhamnspolisen inte lyssnar beslutar polisen på Bornholm sig för att skapa så mycket uppmärksamhet kring fallet att det inte går att undvika att undersöka det igen. Så rullar själva handlingen igång.

Det som gör att jag fortsätter läsa Adler-Olsen är att han undersöker fenomen i det samtida samhället genom att skildra några männsikor mycket ingåeende. Han gräver och rotar i människors liv på ett sätt som nästan kan kännas obehagligt emellanåt. Han skönmålar inte människornas motiv och behov av att höra till och han väjer inte för att tränga in i de mörkaste och smutsigaste hörn av det mänskliga psyket. Det både lockar och skrämmer. För mig personligen så var Den gränslöse en av de bästa delarna i serien hittills. Det här är dock en deckarserie som man ska läsa i ordning – en del av intresset handlar också om att följa polisgruppens utveckling från ett gäng mycket extrema individer till ett utredningsteam som löser de svåraste kalla fallen i landet.