Mios blues – en uppföljare som trampar plattan i mattan

Lotus blues slutade med en rejäl cliff-hanger och trots att jag inte var överförtjust den gången så slänger jag mig över uppföljaren. Äntligen Mios blues – del två i den hårdkokta kriminalserien om Martin Benner! När man ser omslaget så kan man lätt förledas att tro att den här boken utspelar sig over there – riktigt så är det inte.

I den här uppföljaren är vi i Stockholm och Martin och hans kollega/älskarinna/vän Lucy lever vardagsliv med Martins lilla systerdotter Belle. De försöker bygga upp någon slags normalitet efter de dramatiska händelserna som utspelade sig i första delen. Martin kan inte riktigt släppa tankarna på sitt föregående fall och letar efter den lille pojken Mio, som försvunnit spårlöst från dagis samtidigt som han känner sig allt mer förföljd. Han känner sig lockad in i fällor, snarad och manipulerad och han förstår att det har att göra med hans förra fall. Han måste en gång för alla reda ut trasslet kring hans klient Sara Texas.

Som jag skrev om Lotus Blues så är den hårdkokta kriminalgenren med snygga, potenta män som lever livet i omkörningsfilen inte riktigt min grej. Men se, nu i del två hände något. Vardagen attackerade, och då blir jag genast bra mycket mer intresserad. Belles matproblem efter sina trauman, samboskapet med Lucy som inte riktigt är enkelt och Martins funderingar över vad som egentligen betyder något i livet, precis det som jag saknade i första delen hittar jag här. Människor – inte robotar.

Snyggt jobbat Kristina Ohlsson.

PS. Men nästa bok handlar väl om Fredrika och Alex?