blå flicka – en roman i Göteborgsmiljöer

Jag fullkomligt älskar omslaget på Ana Porss nya roman Blå flicka. Tyvärr tänkte jag inte på att kolla vem som gjort bilden innan jag skickade iväg mitt inbundna exemplar men den bara andas Göteborg. Det gör Ana Porss text också, berättelsen om staden i slutet av 70-talet där den unga kvinnan Margot bor med sin son.

Hon är förfärande ensam och den dagen hon möter Ella i Slottskogen så förändras allt. Hon umgås med den gamla änkan och tillsammans ger de varandra kraft och mening. Sommarveckan i Ellas stuga på skärgårdsön blir avgörande för Margots framtid. Livet med maken Ernst är rent av förfärligt, han är författare gubevars och får sin bästa inspiration på krogen. Oj, vad förbannad man blir på den sorten … Ändå så krävs det något alldeles speciellt för att Margot ska våga slå sig fri. Hon har upplevelser som sitter hårt fast i henne och visst ska man vara en duktig flicka. Visst ska man väl lyda och göra det som man förväntas göra – oavsett om man själv inte vill?

Ana Porss har skrivit en lättläst roman om hur den ryggsäck man bär med sig i livet kan kännas mycket tung och ändå nästan omöjlig att hänga av sig. Margot har stoppat ned den blå indianen i sin ask och stängt locket. Hon lever i en förlamande otrygghet efter föräldrarnas död och i en ensamhet som verkar omöjlig att bryta. Hon håller sig samman sig med rutiner i hemmet och vad gör man inte för att bli lite älskad? Eller omtyckt, eller åtminstone behövd?

Några gånger i den här romanen glimmar det till av värme och hopp, kärleken till sonen är gränslös och man gör inget annat än att önska både Margot och hennes son en fin framtid. Det är tecken på en bra roman, jag har engagerat mig i Margots livsöde på ett sådant sätt att hon känns som en vän. En sån där vän som man önskar allt gott.