favorit i repris: världens tre roligaste böcker

– Igenkänningshumor. Med tanke på att jag strax skall göra en lista här så är Nick Hornby ett bra exempel i mitt fall (liksom för de 95% av de svenska männen som har en tendens att nörda in sig på saker). Min favoritpassage i High Fidelity är när berättarjaget ringer tillbaka till journalisten för att han har ångest över att ha förbisett något när någon äntligen var intresserad av en lista. Då flinade jag, men det räcker inte som sagt.

– Humor som mest bygger på udda personligheter. Ta Erlend Loe t ex. Skön berättarstil, dråpliga situationer och dråpligt persongalleri som sagt. Nope, räcker inte (har inte läst Paasillina, men skulle gissa att han sorteras här också).

– Absurd och/eller intelligent humor. Här dödas det älsklingar för att verkligen visa på att den här listan är helt objektiv. Kurt Vonnegut, gamle husgud, du platsar inte. Alltså, jag kan återberätta Billy Pilgrims bortrövande till den där planeten där han placerades på zoo tillsammans med världens sexigaste filmstjärna och fick barn med henne och skratta sönder historien, men när jag läste den log jag och mös jag och lärde mig saker om människor, men jag skrattade inte högt.

Mer lågmäld humor eller indirekt humor kan vi avfärda direkt och då återstår tre böcker. Vi tar dem i kronologisk ordning:

– Moment 22 (Joseph Heller). Skrivs det kultböcker nuförtiden? Om någon skrev en bok om krig och skruvade och skruvade berättelsen runt de personer som är satta att verkställa kriget i ett absurt anonymiserat regelverk tills läsaren vrider sig av skratt trots den allvarliga grundtonen så hade det nog blivit kult även idag. I alla fall om titeln sedan införlivats i språket för att sätta ord på det tillstånd boken beskriver. Det här är stor litteratur, men dessutom hysteriskt roligt.

– Dumskallarnas sammansvärjning (John Kennedy Toole). Historien om författaren är väl inte den muntraste, men att hans mamma efter sonens självmord fick den här farsartade historien publicerad ger lite extra tyngd åt antihjältarnas antihjälte Ignatius J. Reilly. Som om Ignatius skulle behöva mer tyngd än den som springer ur den självpåtagna rollen av kulturens och moralens väktare utövad från pojkrummet och närd av omvärldens dumhet och förfall. Någonstans i skarven mellan de stora tankarna och den lilla världen blir det här oemotståndligt roligt.

– Excelsior (LOB). Göteborgs bidrag till världslitteraturen. Minns fortfarande när jag direkt efter köpet satt vid Kopparmärra, göttade mig i solens sken och skrattade så jag grät ett par sidor in i detta mästerverk. En orgie i småsinthet, personangrepp, kvinnofientlighet, hybris och allmän politisk inkorrekthet från världens centrum, dvs Kortedala Torg. Det är högt och lågt, ojämnt och man vet inte vad i denna harang som är författarens egna åsikter och vad som är en fiktiv inblick i en sjuk hjärna (man vill gärna hoppas på en övervikt åt det senare), men med jämna mellanrum är det alldeles underbart.

That’s it. De är faktiskt bara tre. Och förlåt än en gång, Kurt.

/Gästbloggare: M


– repris från 2011 –