kultur

fosterlandet – en teaterupplevelse utöver det vanliga

6 mars, 2015 by Anna Inga kommentarer

Det är sent i november, så börjar det 4,5 timmar långa teatereposet Fosterlandet. Eftersom det är Birgitta Ulfsson som uttalar orden så far mina tankar genast till Tove Janssons bok, det melankoliska vemodet där muminfamiljen är försvunnen, vintern närmar sig och homsor och andra smådjur väntar träget på att alla i dalen ska samlas igen.
Mitt på den enkla trappscenen står en sjukhussäng – i den ligger mor Elsa som snart ska fylla nittio. Hon är jämnårig med landet och i pjäsen berättas delar av Finlands historia genom hennes livsöde. Livet närmar sig sitt slut och den unga sköterskan undrar om sönerna snart ska komma på besök. Under madrassen ligger breven från Sverige och i Göteborg skriver dotterdotter Lussa historien. Hon skriver om Fosterlandet, hon skriver och söker en identitet som är rotad både i den finska skogen och det svenska havet. Hon är vilsen och inte får hon särskilt mycket hjälp av sin pappa Juhani, han var en av de 7 000 finska krigsbarn som kom till Sverige och blev kvar.
Historien började med granen, och av den kunde man bygga både hus och dansbanor, en av de vackraste scenerna i hela föreställningen utspelar sig just på dansbanan i Elsa och Erkos ungdom. Finsk midsommar, ung kärlek, tango och ryssen några mil bort. Kriget kommer och Elsa gör det som kommer att smärta och skava i henne resten av hennes liv, hon skickar den äldste sonen till Sverige. 
Den finska saken var många svenskars sak och i all välmening togs många krigsbarn emot i Sverige, inte för alla barn var det sedan helt enkelt att hitta sin plats i tillvaron när kriget väl var slut. Fosterlandet berättar deras historia på ett sätt som griper tag och stannar kvar. Jag kommer inte att glömma den här föreställningen med sina skickliga skådespelare och starka berättelse om hur händelser i dåtid påverkar vår nutid. Behovet av att höra till och känna sin historia är lika viktigt oavsett om man är finne eller svensk, syrian eller kurd. 
”Så fann du vägen,
så kände du igen hemmet,
så kände du igen din far,
och mor. Men var är månne
far din nu, var, 
och minns han oss?”
Alexis Kivi
Läs vad SvD, DN och GP skriver. Pjäsen spelas i mars i Göteborg för att sedan flyttas till svenska teatern i Helsingfors. Se den om ni har möjlighet!