Den vita staden – fortsättningen för Flickvännen

Idag har Karolina Ramqvists nya roman Den vita staden recensionsdatum. Boken kom som ljudbok för flera veckor sedan och redan har författaren frontats i tv-soffor och intervjuer både här och där. Det är en balansakt det där med PR innan recdatum som säkert förläggarna har koll på men för mig som ska få till något hyfsat eget om boken så är det svårare. Hon har ju liksom sagt allt eller?

Det är snövinter i Stockholm och den stora villan med sjötomt blir allt kallare. Ingen har skottat fram till ingången och allt andas övergivenhet. Inomhus går Karin vardagens lunk. Hon ammar och sköter sin lilla dotter, hon lever på det som finns i skåpen och en och annan hemleveread pizza. Innanför ytterdörren står papperkassr med oöppnad post och hon försöker sälja några av alla de lyxiga väskorna som ligger som en rest i garderoben från det andra livet. Livet med honom, då när hon var Flickvännen. Hon är ensam och livet är redcucerat till att överleva. Inte känna, inte tänka och inte planera för framtiden. Överleva. Och kanske så småningom bygga en ny och egen identitet där inte mannen, bankrånaren, längre är den som definierar henne.

Det här är en fantastisk roman. Så bedövande snyggt gjort är det att jag inte annat kan än bli imponerad. Ramqvist låter det kroppsliga ta plats och stänger av känslor, reflektioner och tankar. Det lämnar hon åt sin läsare och jag måste påminna mig själv om att andas. Bilden av det instängda, tomma och kalla gör att jag inte riktigt får syresatt blodet, så krampaktigt håller den här texten sitt grepp om mig.

Gästbloggar’n har skrivit om Ramqvists Alltings början också. Den texten hittar man här.