Och jag är fri – ett polaroidblekt porträtt av Lennart Geijer

På omslagsfotot står en Lennart Geijer i skolstartsålder iklädd sjömanskostym och axelremsväska. Bilden är i sepia och berättelsen börjar där, men tyngdpunkten i Och jag är fri färgas i Marcimainskt urblekt polaroid när Geijers tid som minister första halvan av sjuttiotalet beskrivs. Det känns som att det pågår en arkeologisk utgrävning av denna epok av social ingenjörskonst och kulmen för socialdemokratins makt. Antingen famlar vi efter något förlorat eller så har det bara gått så lång tid att vi nu kan ägna oss åt skön mytologisering. Bjereld är statsvetare och gör väl egentligen ingendera, möjligtvis det förstnämnda, utan försöker beskriva tidsandan personifierad av Geijer. Avslutningsvis jämför han med dagens politikens kris (mitt ordval) och jag känner att jag inte får till färgskaleanalogin bra, men kanske är det i LED-lampans blåaktiga sken vi kommer att porträtteras om fyrtio år.

Geijer växer upp högborgerligt och bor inackorderad hos kulturelit under sina juridikstudier i Lund. I någon sorts försiktig radikalisering hamnar han till sist i Clarté (ni vet, Hamilton var med där) trots att han åtminstone i efterhand var besvärad av det starka kommunistiska inflytandet. Socialdemokratin hade ju en tydlig front även vänsterut, något som tydliggörs i IB-affären och den efterföljande med den göteborgske sjukhusspionen. Vid denna tid har Geijer efter en karriär i TCO och Hyresgästföreningen blivit först riksdagsman och sedan ”konsultativt stadsråd” under Erlander för att av Palme bli utsedd till Justitieminister.

Vi är nu inne i den mytiska perioden där en rad dramatiska politiska händelser avhandlas i boken, förutom de nämnda en handfull terroristaktioner på svenska mark samt förstås ”Geijeraffären” som kommit att överskugga Geijers politiska gärning. Förutom att vara en duktig förhandlare vid de från regeringshåll märkligt micromanagerade gisslandramerna framstår Geijer som oftast passiv och ovetande (det finns en rolig beskrivning av hur han skälls ut av Göteborgs socialdemokratiska toppskikt, bland annat Göran Johansson, för sjukhusinfiltrationen – något som i efterhand visat sig vara ett helt lokalt initiativ som SÄPO först i efterhand fick den tveksamma äran att skörda frukterna av). Detta gäller även Geijeraffären, då Palme själv är desto mer aktiv i skadebegränsning. Det förstås dock att Palme värdesätter Geijers lugn i krissituationerna. I biroller figurerar personer som Carl Lidbom, Anna-Greta Leijon, Hans Holmér och Ebbe Carlsson som senare ju skall få egna huvudroller.

Kanske skymmer trots allt återberättandet av sjuttiotalsdramatiken Bjerelds huvudsyfte – att förtydliga Geijers politiska gärning, vilken i sammanfattning var en strävan mot humanare kriminalvård (där Geijer drevs av en stark egen övertygelse) och en liberalare sexlagstiftning (där Geijers roll överdrivits enligt Bjereld, troligen på grund av prostitutionsaffären). Bjereld vänder och vrider och återkommer till dessa aspekter av Geijers politik, men det känns lite som upprepning av det som slogs fast redan i inledningen. I huvudsak är den biografiska delen byggd på Geijers dagbok och skall man vara kritisk så är Och jag är fri som biografi ganska livlös. Det är inte så att man känner att huvudpersonen levandegörs. Kanske var det aldrig avsikten och huruvida en bok i den här formen tillför forskningen något kan jag inte bedöma. Men det är som sagt en tacksam era att gräva i just nu, den polaroidblekta.

/Gästbloggare M