På omslagsfotot står en Lennart Geijer i skolstartsålder iklädd sjömanskostym och axelremsväska. Bilden är i sepia och berättelsen börjar där, men tyngdpunkten i Och jag är fri färgas i Marcimainskt urblekt polaroid när Geijers tid som minister första halvan av sjuttiotalet beskrivs. Det känns som att det pågår en arkeologisk utgrävning av denna epok av social ingenjörskonst och kulmen för socialdemokratins makt. Antingen famlar vi efter något förlorat eller så har det bara gått så lång tid att vi nu kan ägna oss åt skön mytologisering. Bjereld är statsvetare och gör väl egentligen ingendera,… Läs mer