Det är sent i november, så börjar det 4,5 timmar långa teatereposet Fosterlandet. Eftersom det är Birgitta Ulfsson som uttalar orden så far mina tankar genast till Tove Janssons bok, det melankoliska vemodet där muminfamiljen är försvunnen, vintern närmar sig och homsor och andra smådjur väntar träget på att alla i dalen ska samlas igen.

Mitt på den enkla trappscenen står en sjukhussäng – i den ligger mor Elsa som snart ska fylla nittio. Hon är jämnårig med landet och i pjäsen berättas delar av Finlands historia genom hennes livsöde. Livet närmar sig sitt slut och den unga sköterskan