förlorade själar – en angelägen roman

Idag är det recensionsdag för  Nadifa Mohameds mycket gripande roman Förlorade själar  och jag vet att hon just nu är på besök här i Sverige för att berätta om sin bok. Bland annat kan man höra henne i Lundströms bokradio på lördag, se henne på Babel nästa söndag och lyssna till henne i Malmö den 10 mars. Berättelsen, som på engelska heter  The Orchard of Lost Souls, utspelar sig i Somalia i slutet av 1987. Den inleds med en scen där ett stort firande ska gå av stapeln. Diktaturen är störtad och det finns en liten strimma av hopp om frihet för folket, den kommunistiska juntan har tagit makten och inbördeskriget är mycket nära. Landets ledning ska fira för att visa upp sig för utländska potentater och alla är kommenderade att deltaga. I tumultet som uppstår vid paraden korsas tre kvinnors vägar.

Där är den unga föräldralösa flickan Deqo, den åldriga välbeställda änkan Kawsar och Filsan som vigt sitt liv åt att kämpa för kommunismen. Genom kvinnornas berättelser och genom att ta del av deras livsöden får jag som läser insyn i ett land och en kultur sällan skildrad. Kawsar är änka och trots att hon är relativt förmögen så kan hon inte få den vård hon behöver, utan make är hon hänvisad åt välvilliga släktingar. Filsan är på väg in i medelåldern och hon har vigt sitt liv åt kampen, hon har offrat familjeliv och när hon börjar tvivla på om det verkligen är kommunismen som är framtiden så faller hennes styrka. Deqo är totalt utlämnad, född i ett flyktingläger av en ung mor och hon hankar sig fram i Hargeisas slum och det är den 10-åriga flickans berätelse som riktigt skaver i mig när jag läst klart. Hon beskriver livet flyktingläger och i slummen så naket så att det går rakt in i hjärtat. Samtidigt så skriver Mohamed med ett så blommande och bildrikt språk att känslan lätt letar sig in i medvetandet lyssna bara på beskrivningen av lägret:

[quote]Det var tålamodets och den oändliga väntans tid. … Allt var rent och klart, himlen blåsvart och stjärnorna tusentals vänliga ögon som vakade över det glömda folket, röken från eldarna där man lagade mat snirklade sig upp som böner.[/quote]

Nadifa Mohamed är något så ovanligt som en ung somalisk författarinna som översätts till många språk och hennes röst är mycket viktig. I Sverige idag lever 60 000 männsikor som flytt inbördeskriget i Somalia och med hennes roman kan jag få en känsla av det helvete som många lämnat bakom sig. Utöver att hon skildrar ett lands totala sönderfall både politiskt och ekonomiskt så låter hon kvinnornas röster höras. Det känns unikt och mycket angeläget att många läser och lyssnar. Jag kan egentligen bara påminna mig om att jag läst den dokumentära 40 piskrapp för ett par byxor, som är skriven av en sudanesisk författarinna, på samma tema tidigare . Vill man läsa fler romaner från regionen skrivna av unga kvinnor så kan jag dessutom rekommendera Minaret och Under lejonets blick.