liv efter liv – Kate Atkinson

Mörkret föll.


Kate Atkinsons nya roman Liv efter liv är en sällsam och fascinerande berättelse. Gång efter gång får jag som läser följa huvudpersonen Ursula till samma händelse. Man känner igen sig och ändå inte, förutsättningarna och utgången av händelserna är hela tiden olika. Slumpen eller ödet gör att spelreglerna ändras i liv efter liv. Så är det februari igen, snön ligger djup och den lilla Ursula föds. Så är det sextonårsdag, Ursula får sin första kyss. Så är det blitzen i London och halva staden ligger i ruiner. Så är det trettiotal i München. Tankeleken som presenteras redan i början av romanen som handlar om att Hitler skulle möta Ursula på ett café är så spännande att den hänger kvar genom hela romanen. Det är inte utan att tankarna går till Georg Elser, som 1939 var mycket nära att lyckas med sitt attentat mot nazistpartiets ledning. Hur skulle vår värld ha sett ut om han lyckats?

Mörkret föll raskt, en fiende först, men sedan en vän.

Vilka händelser påverkar ens liv så mycket att det helt ändrar riktning? Vilka händelser påverkar ett samhälle så mycket att det förändras i sina grundvalar? Och finns det alltid möjlighet att få en andra, eller kanske till och med en tredje chans?

Den här gången fanns det inget som kunde hejda hennes fall ner i den mörka natten.

För syskonen Ursula och hennes yngre bror Teddy är det så. De växer upp i en trygg och välbärgad förort till London och man skulle kunna läsa den här romanen som en intressant skildring av en familj i ett samhälle som genomgår två världskrig och ändå försöker att hålla samman. För mig var det mest av allt en spännande tankelek som, om jag ska vara ärlig, ibland blev lite för smart för mig.

Missförstå mig rätt. Jag älskade den här boken, jag sträckläste den men egentligen skulle jag velat haft ett gigantiskt papper bredvid mig så att jag skulle kunna rita upp, anteckna och hänga med i vändningarna. Atkinson ger mig ledtrådar genom att namnge sina kapitel men ganska snart ger jag upp den intellektuella leken och tänker att jag ska sluta att tänka alltför mycket och flyta med. Språket är så njutbart och tidsmarkörerna precis lagom många och jag känner igen Atkinsons sätt att skriva. I museets mörka vår och Mänsklig krocket är båda snillrikt konstruerade romaner som ställer frågor till läsaren och just det finner jag också i den här romanen.  Jag förstår att Liv efter liv vann Costa Novel Award 2013, den har den sällsynta egenskapen att vara både underhållande, tankeväckande och utmanande på en och samma gång.

Snön började falla stilla tills hon var helt insvept i den och allting var mörkt.