The One Plus One – ny Jojo Moyes

Då har min lyssnardebut på engelska gått av stapeln och helt klart var det bra att börja med något så lättsmält som The One Plus One. Det är en vana att lyssna på böcker och lyssnandet på engelska gjorde att jag var tvungen att koncentrera mig mer än vanligt.

Jojo Moyes är osedvanligt duktig på att skriva tänkvärd underhållning och favoritboken är förstås Livet efter dig. I en här nya romanen så är det en hel del poänger som känns igen. Det är den levnadsglada kvinnan från enkel bakgrund som med okonventionella medel får mannen med pengar att börja förstå vad som är viktigt i livet. Typ. Tänk er en ensamstående positiv mamma från arbetarklassen som arbetar hårt för att hennes barn ska få en bra framtid som möter den rike IT-miljonären vars sommarhus hon städar. Dottern har en unik talang för matematik och när hon blir erbjuden en plats på en privatskola så tar mamman till alla knep hon kan. Pengarna till skolavgiften ska dottern vinna genom att delta i en matematiktävling, det är bara ett problem. Tävlingen går i norra Skottland och själva bor de på sydkusten. Det gäller att ta sig dit i tid och IT-killen har en stor Audi. Familjen, som betår av den lillgamla matematikbegåvade tjejen, en trulig tonårskille, den stora dregglande hunden och mamma packas in i bilen och roadtripen tar sin början.

Som på alla resor så lär sig alla som deltar något om sig själva och som det sig bör så blir det trubbel på vägen som ska hanteras på diverse sätt. Det är här jag börjar tycka att det spårar ur en aning. Visst är det kul med roliga böcker som har snabba, kvicka repliker och dråpliga situationer men i den här boken gränsar det till slap-stick och man kan som läsare gissa klanterierna långt i förväg. Inte särskilt subtil humor alltså och inte heller särskilt utmanande karaktärer. Närmast karikatyrer faktiskt och det tycker jag är synd. Det hade varit mycket mer spännande om inte alla människorna betedde sig precis som förväntat.

Närmar mig faktiskt en sågning av den här boken nu märker jag. Det är inte heller rättvist, med tanke på att jag lyssnade på den så hade jag inte fixat någon alltför avancerad text. Den hade som extra krydda vid uppläsningen fyra olika berättarröster lästa av fyra olika skådespelare, alla med tydliga klassmarkörer i både uttal och diktion. Det var en utmärkt lyssningsövning om inte annat. Faktiskt helt OK, lättsam och underhållande (och onödigt full av schabloner både vad gäller kön och klass).

Lite småcharmig men absolut inte Moyes bästa.