kvinnor och äppelträd – kulturkollo läser

Då rundar jag av min samläsning av Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd med ett inlägg. Jag hade läst den här klassiska arbetarromanen tidigare men tänk vad man kan minnas fel. Jag trodde att jag skulle få läsa en ganska och så miserabel beskrivning av kvinnornas utsatthet, så fann jag en bok med mycket värme, solidaritet och vänskap. Kvinnorna tar hand om varandra, stöttar varandra och är starka i en värld av karlar som inte förmår särskilt mycket. De super och sätter barn till världen, sviker och bedrar. Och planterar äppelträd. Beskrivningen av hur Ellens svärfar bygger sitt torp och bär de ömtåliga plantorna skickar tankar direkt till Kristinas astrakankärna. Den som planterar något tänker på framtiden, den som vårdar något under lång tid kan småningom skörda. Där finns ett hopp:

I dag är det ljust över hela jorden. På stugans källstig ligger fruktblommen i drivor och koltrasten hoppar omkring i de doftande flingorna och letar mask. 

Något som förvånade mig var de fina miljöbeskrivningarna. Man kan känna doften av mossa i skogen, se månens sken på skaren och vämjas av av smutsen i Norrköpings fattigkvarter. Jag fryser av kylan från golvet i torpet och höra skrålet från de druckna männen och det ligger nära till hands att tänka att Moa Martinsson själv hade upplevt en del av de här miljöerna. När jag läste på om Moa Martinssons liv så hittade jag bilden av torpet där hon bodde under hela sitt vuxna liv. Där hon som ung fick fem söner i rask takt, likt Sally höll syndikalistmöten och 1933 skrev sin första roman: Kvinnor och äppelträd. 

Johannesdal, Sorunda