Bea startade upp diskussionen med ett smått irriterat – Hur långsamt kan man gå? Och det höll vi alla med om, den där pilgrimsfärden i seglarskor och vindtygsjacka börjar otroligt långsamt. Kan man bara gå knappa två mil om dagen så blir vandringen genom hela England både lång och långsam – särskilt om man har en döende vän som väntar vid målgången. Joyce citerar Kristens resa precis i början av romanen och visst är det en klassisk genre som hon tagit sig an. För att parafrasera Boye så är det är resan som är mödan värd, det är förändringen i vandraren som skapar berättelsen och målet är sekundärt. För mig så var just naturbeskrivningarna i den engelska försommaren en stor del av behållningen och jag hade ganska svårt att engagerera mig i Harolds blåsor och plåsterbesvär. Enklare var det då att bli gripen av familjens öde och det är något som kommer att finnas kvar i minnet.
Vi bubblare var ganska överens om att det var en oförarglig och lättläst bok som kan passa till många, den har ett fint budskap och det var särskilt mysigt att det inte var helt förutsägbart det som hände. Harold och hans fru Maureen hittar, var och en på sitt håll, tillbaka till sina minnen och vill man veta mer om Queenie så har hon en helt egen bok: The Love Song of Miss Queenie Hennesy.
Bubblarnas betyg blev 3.2, lite över medel alltså. När vi började prata om årets bästa bok i bubblarna så hade vi lite olika åsikter: Varför vara lycklig när man kan vara normal, Tigern i Galina, Kärlekx21 och Själens osaliga längtan blev våra höjdare.
Vi ses nästa gång den 12/1 och tills dess läser vi Among Others av Jo Walton.
 |
| Paketen! |
 |
| Två spännande böcker till min hylla! |
Leave a Comment