Britt-Marie var här – Backman levererar igen

Hur är det nu? Är det passivt aggressiv eller aggressivt passiv som hon är, Britt-Marie?

Ett är säkert, Fredrik Backman kan det där med att skriva berättelser som människor känner igen sig i. vem känner inte en Ove? Vem känner inte en kvinna som levt för sin man hela livet och som upprätthåller sin anledning att finnas till genom att städa? Och ordna i besticklådan.

Britt-Marie var här  är en Backmanbok att känna igen sig i. Med humor och en skarp iakttagelseförmåga berättar han om avfolkningssamhället Borg som egentligen bara har en genomfartsväg, en allt-i-allo-pizzeria och så en fritidsgård. Till den gården kommer den 63-åriga Britt-Marie eftersom hon behöver ett arbete. Efter att ha levt sitt liv i mer än 30 år oavbrutet undrande vad Kent ska tycka, vad Kent vill och vad Kent gillar så har hon nu brutit upp. Hennes stolthet: hemmet och hela hennes identitet har försvunnit i ett drag. Vilsen i livet blir hon lycklig när hon hittar en karta över bygden i fritidsgårdens gömmor. Hon städar av den med fuktig trasa och bikarbonat och ser den röda pricken som tryggt talar om: Du är här.


Ibland är det lättare att leva med att inte veta vem man är om man åtminstone vet var man är det.


Och att man har svabbat golven, utifall man dör imorgon.

Jag minns så väl hur min mamma i min barndom alltid sa att man skulle byta underkläder – för tänk om man hamnade på sjukhus? Precis den känslan finns i den här boken. Man ska inte tvätta sig och byta för att det är trevligt för sig själv utan man ska byta så att man inte ska behöva skämmas inför andra. Det är en mentalitet som sitter så djupt rotad i kulturen jag kommer från och den har Backman fångat på pricken. Britt-Marie är en karaktär som är fjättrad av skammen att inte duga. Hur ska det se ut? Vad ska folk säga? Samtidigt så är hon så socialt otränad att hon säger det mesta hon tänker rakt ut. Hennes repliker har en avväpnande frankhet som gör att man antingen retar sig till vansinne på henne eller bara älskar. Visserligen så’n kärlek som säkert är behagligast på avstånd. Märk väl.

Sedan så får jag väl ändå försvara min mamma lite, hon sa också att ”Var och en skäms för sitt” och i det ligger ett hopp om en möjlig förändring, ett personligt ansvar mer än ett kollektivt. Det finns utrymme för individer också hos Backman och jag tycker att ungdomarna som Britt-Marie möter i Borg utstrålar både handlingskraft och entusiasm. De vill förändra, på sitt sätt och det är som otippad fotbollscoach som Britt-Marie får en roll i samhällsgemenskapen. Hur nu det gick till?

Visst är Backmans människor karaktärer i en saga, de är schabloner och tillspetsade för att de ska gå att diskutera runt och skapa poänger. Det sväljer jag, jag är också överseende med att formen ibland blir alltför lik en ståuppa eller en krönika. Det märks att Backman är van att skriva korta texter med knorr och det blir ibland lite mycket av det. Hans blogg, hans twitter är härliga platser att besöka om man vill få lite underhållning och vardagsfilosofi till livs.

I dagens digitala värld kan man fråga sig om surret kring Backmans böcker bara är en mediehype? Är det allt det där runt omkring som gjort böckerna både älskade och lästa av många, många?  En megastor vit fotbollströja med Britt-Marie på ryggen såg jag i vart fall på bokmässan. PR-byrån hade lyckats och köerna till Fredrik Backman var långa, långa. Enligt hörsägen också otroligt långsamma eftersom han skrev så mycket och småpratade med alla.

Nej, jag menar att böckerna kan stå för sig själva, de når fram till läsarna, både ung och gammal. Den bästa boken är trots allt den som blir läst, jag har hört så många berätta att de läst om Ove och att det var den första bok som de läst på många år. Det är ett toppenbetyg, nu finns boken om Britt-Marie att fylla på med.

Underhållande, lättläst, mitt i prick och en riktig mys-lit blir mitt betyg!