Att dölja sitt ursprung för att överleva

Majgull Axelsson berättar att hon hittade sin berättelse i Jönköping. Hon besökte stan för att lära sig mer om tattarkravallerna 1948 och då kom tankarna på att skriva en roman om det. Hon hittar ett hus och där kom titeln. Jag heter inte Miriam.
När man tar steget in i berättelsen så kan man inte vända. Miriam tar själv det steget när hon säger på sin åttiofemårsdag: Jag heter inte Miriam.
Många saker var svåra att skriva om och lägerbeskrivningarna var förstås förfärliga. Beskrivningarna av olika experiment i lägren är hemska och så makabra att man inte kan tro att det hänt. Majgull kände ett moraliskt ansvar att berätta och hon har inget att säga om det faktum att Miriam köper sig frid med lögnen om sitt ursprung för att överleva.