Sagas bok – ett smärtsamt strövtåg i familjens historia

Vissa böcker landar i ens liv på ett nästan kusligt sätt. Jag hade blivit rekommenderad och laddat hem Elsie Johanssons nya roman Sagas bok och samma dag som jag påbörjar läsningen om Saga som reser tillbaka till sitt barndomshem för att genomföra bodelningen av sin mors kvarlåtenskap så sätter jag mig i en bil för att åka till Alingsås Lasarett. 

Lyssningen av boken avslutas i min pappas hus där vi stänger till och bommar igen och Saga kommer overkligt nära. Hon är yngsta flickan i en stor barnaskara, hon lämnade sitt barndomshem som fjortonåring och lever nu sitt liv som journalist i stan. När hon kör från sitt hem i Helsingborg för att dela upp och tömma sin mors hem så känner hon ingen lust. Syskonen är främmande människor som tydligt påtalar att Saga inte ska komma och göra sig märkvärdig. Det torftiga bohaget lockar inte alls, Saga arbetar med mode och värnar bilden av sig själv som välutbildad och modern. Inte förrän hon hittar en kartong som modern prydligt märkt ”Sagas leksaker” öppnas luckan till Sagas förflutna och hon bestämmer sig för att leta efter sanningen. Bryta tystnaden, söka och skriva ned sin egen historia. 

Kvinnan heter Saga Modig, och boken hon skriver berättar om Saga-liten, Saga-ung och Saga-vuxen och namnet är inte valt av en slump. Elsie Johansson använder sagans attribut med betydelsebärande föremål,  tre- och sju-tal och kvinnan som reser land och rike runt för att samla in det hon behöver. I takt med att Saga tar sig an sin uppgift, söker upp sina släktingar och faderns vän så hittar hon allt mer till sig själv och så småningom kan hon få, om inte halva kungariket, så i alla fall hopp om ett gott och lugnt framtida liv. Ett liv där hemligheter som dolts i familjen reds ut, oförrätter klarats upp och samhörigheten sakta formas. Lyran har skrivit så fint om boken – läs gärna hennes text!

Jag tycker mycket om Elsie Johanssons böcker. Jag minns så tydligt när jag läste om Tåpelles Nancy i Glasfåglarna, den drabbade mig och var en del av min historia. Som få kan hon skildra människors glädje i de små omständigheterna. 

Jag hittar en ask med trasiga ur, jag hittar en låda med smalfilmer. Det lilla bruna glasfågelparet från min pappas barndomshem letar jag förgäves efter. Tydligen finns det inte kvar, den sista länken är borta. 

Barndomshemmet är stängt.